En konsekvens av denna finansieringsmodell är att få kliniker vill lägga pengar på att investera i någonting nytt, skriver Therese Hazelius.
Sverige är bland de främsta i världen inom life science. Ofta är det avknoppningar från läkemedelsindustrin eller forskare från våra lärosäten som har utvecklat en idé eller produkt. Där finns även utlöpare från it-branschen och annan högteknologisk industri.
För att en innovation ska ge verklig nytta i vården och ytterst för patienterna räcker det inte med att den utvecklas och tas fram. Det räcker inte ens att den finns tillgänglig i stor skala. Det krävs också att den kommer till faktisk användning.
I dag finansieras sjukvården av regionerna, antingen genom en ersättning till klinikerna som är baserad på hur många behandlingar de utför enligt en bestämd prislista. Alternativt får de en summa som ska finansiera all verksamhet. Oavsett modell blir resultatet att klinikerna pressas av regionen till ett absolut minimum – det finns ju ingen alternativ uppdragsgivare.
Så skriver du en debattartikelEn konsekvens av denna finansieringsmodell är att få kliniker vill lägga pengar på att investera i någonting nytt. Varje ny investering innebär ett ännu mindre utrymme till den ordinarie verksamheten, medan varje effektivisering av verksamheten som en investering medför kan leda till en minskad ersättning från regionen.
Modellen motverkar på så sätt innovation. Det kräver nya rutiner, medarbetarna måste utbildas, värdefull tid går åt och det kostar som sagt pengar. Allt pekar i riktning mot ett ”Tack, men vi avstår.”
Klinikerna är självfallet i grunden positiva till innovation, men de inväntar helst att någon annan går före. Det minskar risken och gör att de undviker eventuella problem som kan uppstå. En vanlig respons från ansvariga chefer är att ”vi ser vilken enorm nytta det där skulle göra, men vi tänker inte agera om vi inte blir beordrade uppifrån”. Det är ingen sund modell och det är i förlängningen patienterna som får betala priset.
Ansvaret för detta ska inte läggas på klinikerna eller på vårdens medarbetare. Problemet är en finansieringsmodell som pressar sjukvården, där det enda sättet att överleva är att inte göra någonting som inte absolut krävs.
I alla andra sammanhang är det självklart att investeringar måste ligga på en övergripande nivå. Investeringar kostar inledningsvis, men med tiden lönar de sig i form av bättre resultat. Nuvarande modell i sjukvården gör tvärtom och följden blir att investeringarna uteblir. Risken är då också att både enskilda medarbetare och företag som driver utvecklingen framåt hoppar av eller i värsta fall lämnar landet.
De som drabbas av detta är i första hand patienterna, men även sjukvården som helhet riskerar att hamna i ett teknologiskt bakvatten. Ansvaret för investeringar i ny teknik behöver lyftas till en högre nivå.
Therese Hazelius
Vd, Swedish Labtech – Branschorganisationen för företag inom diagnostik, laboratorieutrustning, analys och bioteknik