Mångsysslande satirikern och författaren Jens Ganman har gjort sig känd som en orädd röst i samhällsdebatten och är van att få på skallen.
I nya boken ”Det lilla landet som ångrade sig” går färden till såväl Hagfors som Marseille. Och han vet redan att folk kommer att bli arga. Igen.
2019 utsågs Jens Ganman till Årets svensk av tidskriften Fokus.
Det blev ett himla liv.
Han fick ett diplom och blommor – och en våg av hat.
– Det var inte ett dugg kul. Det var inget som var bra alls med det. Därför att det var så många som blev så fruktansvärt provocerade av det där. Jag har fått mordhot och grejer. Det var inte värt det. Om jag hade vetat hur otroligt provocerade vissa skulle bli, hade jag nog inte tackat ja, säger han när vi möts över Teams, två år efter prisutdelningen.
Skriver om skiftet
Han sitter i Stöllet, där han har stora delar av släkten på sin mammas sida. Jag är i Filipstad, en av kommunerna som hamnade i nyhetsfokus 2015, när den flyktingvågen kom och Bert Karlsson med flera öppnade asylboenden på löpande band. Oavsett om det var kommunalråd eller ministrar som pratade kom det snart ett skifte i tonen: från att en minister blev utskälld för att han använde ordet volymer om antalet som kunde komma, till att det närmast tävlades i vem som kunde stänga grinden hårdast.
I nya boken skriver Jens Ganman och Mustafa Panshiri om just det skiftet.
Slog dövörat till
I deras förra bok, Det lilla landet som kunde, skrev de med ett kritiskt perspektiv om hur Sverige tog stort ansvar i flyktingkrisen.
– I andra länder sa man att det kommer att bli problem för Sverige, men vi slog dövörat till för vi vet alltid bäst. Det är bara att titta på Finland, Danmark och Norge hur de valde att göra. Det var ju ingen naturlag att man måste göra som Sverige, uppenbarligen.
Men de har sämre karma nu?
– (Skratt) Vi har mycket på vårt moraliska konto, det får man väl ändå säga.
Provocerande ånger
Den nya boken heter Det lilla landet som ångrade sig.
– Nu när vi har bytt regering och framför allt S har svängt väldigt mycket, men inte bara S utan det är många som har svängt i sin uppfattning om det här, så får vi intrycket på många nivåer att etablissemanget har ångrat sig. Jag vet att alla inte har ångrat sig, men som kollektiv har vi gjort det.
Vad handlar ångern om?
– Det är lite eftertankens kranka blekhet när vi insett att det mångkulturella samhället var mycket krångligare än vi trodde. Det är väl därför vi som kollektiv har ångrat oss lite, men jag tror att de flesta har väldigt svårt att säga ordet. Jag vet att många kommer att bli provocerade av det där och säga ”jag har inte ångrat mig”; men som land har det hänt något fundamentalt sedan Löfven stod på torget på Medis och sa att mitt Europa bygger inga murar.
Samtidigt finns det väl också de som säger att de inte har ångrat sig, för att de har tyckt så här hela tiden?
– Det var nog därför omsvängningen gick så fort, för att det var många som redan i flera år gått och tyckt att det här funkar ju inte så bra. Varför sprängs det och varför skjuts det? När det blev val nu sist var det väl många som tog chansen att ångra sig i det tysta vid valurnorna.
Klassiskt grepp
Han tror att många kommer att bli arga redan av boktiteln.
– Det är en medvetet vald provokativ titel. Vi har märkt redan att en del gapskrattar och säger ”precis”, medan andra blir personligt förorättade, säger han och tillägger att provokation är ett klassiskt grepp, men blir själv fortfarande ofta förvånad över hur lättantändlig debatten är.
– Jo, jag är förvånad över att det är så lätt att provocera. Svenskar är ganska hårt pottränade. Vad vi får göra och inte sitter väldigt hårt i Sverige och om någon går utanför ramarna blir det ett jäkla rabalder av ganska små grejer.
Men varför är just mångfald och integration så heta ämnen?
– När Reinfeldt sa det här med ”öppna era hjärtan” – det var väldigt smart av honom, för vem fan vill inte öppna sitt hjärta och vara en god människa? Han satte ribban där. Var man emot, var man i princip en missunnsam och elak person och det vill folk inte vara. Problemet var att då var det många som hade kritik som stoppade ner det väldigt långt i maggropen. Det blev känsligt i det klimatet att sträcka upp handen och säga, visst, öppna era hjärtan, men integrationen funkar inte, vi har mer och mer segregation. Där föddes det något som gjorde det svårt för oss att diskutera det här på ett vuxet och konstruktivt sätt.
Motreaktionen kom.
– Som alltid när pendeln svänger, så svänger den för långt åt andra hållet. Nu är vi mitt i pendelrörelsen. Nu är den på väg från ”öppna era hjärtan” till något annat, som har potential att bli ganska otrevligt, om pendeln svänger för långt. Det är en klassiskt historisk rörelse. Nu kanske vi kommer att vara i det här i tio år och sen kanske det kommer något annat.
”Aktivist för det jag tror på”
Genom att vara den som räcker upp handen och pekar på problem blir Jens Ganman själv en måltavla.
– Om det inte finns någon som säger emot, får man ju ett jättekonstigt samhälle!
Han har blivit påklistrad många epitet på kuppen.
– Jo tack, jag vet, säger han.
Som ung reporter på P3 blev anmäld till Radionämnden eftersom han ansågs vara kommunist; idag högerstämplas han.
– Det är så märkligt. Om man säger att jag är inte vänster, tänker folk att man per automatik är höger, men så är det inte för mig. Jag kritiserar högern ganska hårt och det finns delar av högern som avskyr mig, säger han.
Det ska inte vara mer av det här att man ska slå ner folk så fort de har en invändning. Folk måste få lufta sina åsikter, även om de är dumma och ogenomtänkta.
Journalist är han inte längre:
– Jag är aktivist för de saker jag tror på. Jag tror på demokrati och är ett stort fan av yttrandefrihet och humanism. Men jag är inte politisk aktivist, eftersom jag ofta tycker att partipolitiken ofta är en intellektuell återvändsgränd.
Så du är aldrig sugen på gå in i politiken?
– Nej, Gud, jag är djupt olämplig att bli politiker. Därför att jag inte är tålmodig. Som politiker måste du vara beredd på att det kanske tar tio år att harva en fråga genom riksdagen.
Han tvivlar också på att politiker kan lösa problemen han ser.
– Inte för att de är dåliga, utan för att det gick för långt innan vi började erkänna problemen och ta tag i dem. Nu handlar det bara om det man inom traumavården kallar damage control, att man ska hindra stora blödningar och att patienten dör.
Valvaka med OR
En politisk framtidsspaning hittade han och Mustafa Panshiri i Värmland. De tillbringade valnatten 2022 på Oberoende realisters valvaka i Hagfors och dagen därpå åkte de till Kil.
– En av spaningarna i boken handlar om småpartierna. Det här valet var det val när det var flest sådana oberoende, små partier nånsin. Vi fick en jättebra förklaring av några av dem, en grej vi inte hade tänkt på: ”Vi får inga marschorder från Stockholm för vi har inget moderparti där”. Det kanske är framtiden? Att många ledsnar på att politiken ska toppstyras från Stockholm, funderar han.
Bokresan gick också till andra svenska landsdelar – och till både Finland och de norra förorterna i Marseille.
Sitt värmländska arv har han alltid med sig.
– Jag tror att det påverkar mig väldigt mycket. Jag tycker det är stor skillnad på värmlänningar och andra. Värmlänningar har ofta självdistans och är inte så rädda att prata om saker.
”Dumma och ogenomtänkta”
I ”Det lilla landet som ångrade sig” skriver han åter om heta ämnen, fortsatt med gott humör och satiriskt perspektiv.
– Vi tror att humor och självdistans är ett bra sätt att få folk att känna att det är ok att fundera över de här frågorna och prata om det. Det ska inte vara mer av det här att man ska slå ner folk så fort de har en invändning. Folk måste få lufta sina åsikter, även om de är dumma och ogenomtänkta.
Efter böckerna om mångfald och integration, vad blir nästa ämne för dig?
– Både jag och Mustafa tycker att vi har sagt med råge vad vi tycker om det här, med de här två böckerna. Det här låter lite konstigt, men jag är väldigt inne på det här med ufon. Jag kanske ska skriva en ufo-bok nästa gång, bara för att bryta av.
Han öppnar också för att ge musiken mer plats.
– Musik är jag mycket mer intresserad av än integration, men eftersom ingen annan ville ta i de här frågorna med tång på den tiden, eller i alla fall väldigt få, tänkte jag att jag ser ju de här sakerna, ska jag då inte säga vad jag ser?
Till sist: var gjorde du av diplomet?
– Det ligger i en låda. Klart att jag blev smickrad och tyckte det var roligt att någon uppmärksammade det jag gjorde, men reaktionerna var inte så roliga.