Natalina vägde 110 kilo som tioåring: ”Jag var alltid mobbad”

Som tioåring vägde Natalina Larsson 110 kilo.

Som vuxen blev hon föräldern som fick beskedet att hennes dotter låg högt i viktkurvan.

– Föräldrar behöver stöd. De ska inte känna sig värdelösa, säger hon.

Rätten till vård ställs mot rätten till integritet i ambitionen att hjälpa.

När Natalina Larssons äldsta dotter föddes vägde hon 900 gram.

– Vi var helt fokuserade på att hon skulle äta så mycket som möjligt i flera år. Hon växte inte och vi matade och matade, säger Natalina Larsson, 35, i Munkfors.

Natalina hann bli tio år och väga 110 kilo innan någon slog larm.

När hennes dottern var sex år reagerade bvc på att kurvan plötsligt dragit i väg uppåt.

– Läkaren var jättebra. Jag har hört att andra har fått dåligt bemötande men han förstod att vi hade haft en tuff början.

– Själv blev jag lite chockad, jag tänker inte låta mina barn bli överviktiga.

Hennes egna erfarenheter avskräckte. Den tidiga varningen gav familjen en möjlighet att tänka om.

80 000 barn i Sverige lider av obesitas. Det är benämningen på övervikt som klassas som sjukdomstillstånd.

Det svårt att prata om vikt och barn – och föräldrar vittnar om obekväma och ibland kränkande möten med bvc och elevhälsan.

Jenny Vinglid är generalsekreterare för riksförbundet Hobs, Hälsa oberoende av storlek, en patientorganisation för personer med obesitas.

– Ett barn med obesitas har rätt att få vård. Det ska vara samma som för andra sjukdomar.

Hon menar att det finns en trend som går åt motsatt håll.

– Det finns skolor som slutat väga barn för att de tagit till sig att det är skadligt och kan orsaka ätstörning.

Jenny Vinglid tycker det är fel väg att gå.

– Det är inte några enstaka besök hos elevhälsan som är orsaken till ätstörningar utan hetsen i sociala medier.

Hon pekar på att många barn med obesitas blir viktmobbade, ofrivilligt ensamma och hemmasittare.

– Alla barn har rätt till en hälsosam start i livet. Det finns studier på att om barnet inte får hjälp som tioåring är risken stor att det blir följdsjukdomar, säger Jenny Vinglid.

Natalina och hennes man Emil fick tänka om vad det gällde mathållningen för sin äldsta dotter.

– Läkaren sa att ”barn svälter inte”, det räcker med en portion mat. Man behöver inte ta om.

I Natalinas värld har mat alltid varit komplicerat. Trösten och fienden fanns på samma tallrik. Med det perspektiv hon har i dag beskriver hon sitt och ursprungsfamiljens ätande som matmissbruk.

– Matkoma var grundläget. Jag var också lat som barn och sportade inte alls.

Som vuxen har träningen blivit hennes sätt att hålla sig stark. NWT har tidigare berättat om hennes kamp mot MS. Och nu är träningen tillsammans med man och barn en rutin för hela familjen.

– Jag var mobbad hela skoltiden. Mitt första minne av att jag var stor är från när jag var 6–7 år och att jag inte ville gå till skolan när vi hade gympa.

– Och jag glömmer aldrig när vi stod på led och skulle vägas. Jag var tio år och vägde 110 kilo.

Gunilla Larsson är verksamhetschef för elevhälsans medicinska insats i Forshaga kommun. En av de skolsköterskor i Värmland som ska hjälpa barn till bättre hälsa.

– Inget barn vill ha fetma eller övervikt men de vill ha hjälp på rätt sätt. Det gäller att vi inte säger saker som stöter bort dem.

– Det gör så ont i en när man sagt något som man ser landade fel, säger Gunilla Larsson.

Skolsköterskorna har hälsosamtal med barnen vid fyra tillfällen under tiden i grundskolan.

–Det första när de börjar i förskoleklass, då är vårdnadshavare oftast med.

Samtalen grundar sig på riktlinjer från Socialstyrelsen och skollagen.

– Vi mäter och väger, kollar syn, hörsel och rygg och pratar utifrån en enkät som barn och föräldrar har svarat på.

Hälsa handlar förutom matvanor också bland annat om fysisk aktivitet, sömn, sociala kontakter, psykiskt mående och hemförhållanden.

– Vi vet att obesitas påverkar hälsan med risk för högre blodfetter, diabetes 2, högt blodtryck och påverkan på leder. Det är ganska påtagligt, men det ligger i framtiden.

Det finns mycket skam och skuld kring att inte uppfylla viktnormerna.

– Hade det handlat om astma hade vi inte låtit någon gå med det utan legat på föräldrarna på ett annat sätt, säger Gunilla Larsson.

Att prata om en familjs livsstil utan att skuldbelägga är en utmaning.

– Det är väldigt olika hur vårdnadshavare reagerar. En del vill inte att vi petar i deras liv, andra har egna erfarenheter som inte är så positiva.

– Det är laddat, jag och alla som jobbar med det här vill barnens bästa och vi väger orden på guldvåg, säger Gunilla Larsson.

– Man ska inte glömma att barn inte kan äga sin sjukdom. De har inte möjlighet att själva ändra sin livssituation, säger Jenny Vinglid.

Mat och rörelse är bakomliggande faktorer.

– Det finns mycket annat som påverkar, genetik är 30-40 procent. Sömn och stress påverkar, det finns också ett samband mellan obesitas och NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, reds amn) och psykisk ohälsa, säger Jenny Viglind.

– Det förekommer att barn får höra att de är tjocka och skickas hem med kostråd men det är också elevhälsans uppgift att identifiera hälsorisker av alla olika slag. Barnen har rätt till vård.

Enligt Jenny Vinglid finns studier som visar att ju tidigare ett barn får behandling ju större är chansen att förbli frisk.

– Behandlingarna i dag ser inte ut som för tio år sedan. Många vuxna har minnen av bantningskurer men 80-talets pulverdiet finns inte kvar. Nu ser man till barnets helhetshälsa, säger Jenny Vinglid.

Gunilla Larsson vill inte blunda för att det blivit fel genom åren.

– Vi behöver fortsätta prata om övervikt men göra det på rätt sätt. Jag läser mycket om vad föräldrar säger att de varit med om och försöker lära mig av det.

– Jag har jobbat med det här i 14 år och nu har vi landat i att vi inte säger någonting om vikt när barnen är med utan pratar om sunda vanor. Vårdnadshavarna ett eget samtal, säger Gunilla Larsson.

Vad Natalina minns så var den offentliga vägningen som tioåring första gången som någon från skolan reagerade på hennes vikt. Så småningom fick hon kontakt med barnmottagningen på Gripen.

– Mina föräldrar hade behövt hjälp. Det är inte så lätt och de hade tre barn till, säger Natalina.

– Det är lätt att känna sig värdelös som förälder när ens barn blir överviktigt. Alla försöker väl så gott de kan men det är svårt att lägga om allt.

På högstadiet i Deje fick hon sin första kompis.

Under en period experimenterade Natalina genom att i stort sett sluta äta och utvecklade så småningom bulimi.

– Ingen tog det på allvar eftersom jag var så stor.

Till studenten vägde hon 130 kilo. Kroppen började ta stryk, hon hade högt blodtryck, förstadium till diabetes och onda knän.

Vid 25 genomgick hon en operation, en gastric bypass där delar av magsäcken kopplades bort.

– Jag gick ner 45 kilo på kort tid men tappade bort mig själv psykiskt när jag inte kunde äta. Jag mådde inte bra då.

Först när hon träffade sin man, Emil, fick Natalina en sundare syn på mat som näring. Tillsammans har de hittat ett sätt att äta bättre.

– Jag är fortfarande sugen, lusten att proppa i mig finns kvar men jag går i terapi och lär mig hur jag ska tänka.

I förhållande till barnen tycker hon att det kan vara en svår balansgång mellan att göra dem medvetna om vad som är nyttigt men att inte samtidigt göra mat till ett problem.

Elevhälsans medicinska insats i Forshaga följer riktlinjerna för Värmland och som första steg erbjuder de handledning, andra steget är kontakt med skolläkaren. Om barnets BMI fortfarande inte stabiliserar sig erbjuds en remiss till barnkliniken eller obesitaskliniken.

– Vårdnadshavare behöver vara med på tåget. Det handlar om att motivera annars kommer vi ingenstans. Och att upprätthålla självkänslan för barnet, säger Gunilla Larsson.

– Vi börjar alltid med glädjen och det roliga med att röra på sig.

Vad får ni för resultat?

– Ibland lyckas vi vända trenden. Men inte alltid.

– Vi försöker alltid få in mer av det som redan är bra. Det kan vara enkla saker som att börja äta frukost som är gör skillnad.

Gunilla Larsson ser att föräldrar ibland uppfattar det som ett personligt misslyckande att deras barn väger mycket, men menar att det också är en samhällsfråga.

– Men det är inte så lätt alltid. Det finns till exempel mycket snabbmat att tillgå och som ofta är billigare än grönsaker.

Jenny Vinglid på Hobs menar att långt ifrån alla som behöver det får vård.

– Det är minst dubbelt så många som har rätt till behandling. Socialstyrelsen rekommenderar 26 besök per år. Om du har tur får du tre besök, övrig tid ska föräldern själv vara behandlare. Det är inte jämlik vård jämfört med andra sjukdomar, säger Jenny Vinglid.

Staffan Skogar är barnläkare och verksamhetschef för barn- och ungdomsmedicin på Centralsjukhuset i Karlstad. Han ser ingen tendens till att trenden vänder neråt.

Till regionens obesitasmottagning på CSK kommer barn och föräldrar för samtal och rådgivning från olika professioner.

– Vi har tyvärr inga strålande resultat. Det absolut viktigaste är att upptäcka en eventuell övervikt i tid, då kan man följa upp på bvc och i elevhälsan.

Behandlingen består av stöd till beteendeförändringar som påverkar levnadsvanor, framför allt matvanor och fysisk aktivitet, regelbundna återbesök där flera olika yrkesgrupper ingår.

– Det börjar komma nya läkemedel men man vet inte riktigt än om man ska behandla barn med dem. Gastric bypass görs först efter 18 års ålder, säger Staffan Skogar.

Hur ser framtiden ut?

– Läkemedel diskuteras inte så mycket ännu på barnsidan men det kan komma i framtiden. Vilken resurs som behöver finnas till barn med obesitas är det som diskuteras mest idag och där behöver regionerna göra stora satsningar, säger Staffan Skogar.

Fotnot: På lördag den 4 mars infaller världsobesitasdagen. Under den kommande veckan bjuder Hobs på fria online-föreläsningar. Följ länken här till deras hemsida. Där finns också kontaktuppgifter till stödchattar och stödtelefon.