Fokus på vithet och vita människors privilegier kan vara bra om det syftar till att alla ska ses som individer. Men det kan också lägga grund för hat. Tyvärr finns tecken på detta, skriver Carolin Dahlman.
För några år sedan skrev debattören Bilan Osman på Facebook: ”För var dag som går så pallar jag inte med vita människor”. Hon hade ”börjat känna ett förakt för vitheten”. Nye Centerledaren Muharrem twittrade 2021: ”Vet i vad jag är riktigt j.vla trött på? Äldre, priviligierade och, dare I say it, vita män”. En politiker i absoluta toppen visade alltså ilska gentemot samtliga med en viss hudfärg. Det var häpnadsväckande, minst sagt.
Som individualist ser jag ett värde i att analysera hur våra yttre egenskaper kan påverka hur vi bemöts. Jag drömmer om ett meritokratiskt samhälle där människor värderas för vad de gör, inte hur de ser ut. Men när vit ställs mot icke-vit i ett slags krig blir jag orolig. När bitterheten mot strukturer blir ilska mot individer vinner ingen. Alla förlorar.
Tyvärr talas det allt oftare om att vita har det lättare i livet, och under ytan ligger en bitter ton. ”Är du vit, svensk, straight och man – då är du redan inkvoterad. Grattis, du fick den enklaste vägen”, sa polisen Nadim Ghazale i Sommar i P1 2021. Vi minns även Åsa Romsons tal i Almedalen 2014 om att ”det framför allt är vita, heterosexuella, medelålders män som sitter på makten”.
Karlstads universitet startade hösten 2022 kursen ”Ras och vithet i Sverige” som fortfarande erbjuds. Det är svårt att greppa vad man egentligen lär sig, och studenternas skriftliga arbeten får jag som journalist (och finansiär via skattsedeln) tyvärr inte ta del av.
Det står att studenten efter avslutad kurs ska kunna redogöra för vad begreppen ras och vithet innebär i en interkulturell diskurs och använda begreppen i sammanhang som präglas av interkulturalitet och mångfald. Hm, det kan ju betyda nästan vad som helst bakom de fluffiga orden.
Kursen leds av Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik, och mycket tyder på att han har en politisk agenda med sin forskning och vilja att lyfta rasens betydelse. Han har uttryckt att det är viktigt att tala mer om ras i syfte att åtgärda samhällsproblem som rör vardagsrasism, segregation och diskriminering. Som ung var han aktiv i den våldsamma yttervänstern AFA.
Han skrev 1996 att: ”Enligt min uppfattning är alla vita människor, oavsett kön och samhällsklass per definition rasister i egenskap av socialiserade kulturbärare”. Samma år uttryckte han i en insändare: ”Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande”.
I SVT debatt sade han 2012 att icke-vita ”drabbas av en systematisk rasdiskriminering på samhällets samtliga områden” och i DN menade han att Sverige är bland de mest diskriminerande av alla västerländska länder (23/1 2013).
Men är det sant? I olika studier är svenskarna tvärtom toleranta och generösa. Olikheter mellan utrikes och inrikes födda finns, men beror ofta på skillnader i utbildningsnivå, eller att man inte har bott i Sverige så länge att man lärt sig språk eller skaffat ett nätverk. Det kan knappast kallas rasism eller diskriminering.
Risken med rasfixering och att ställa grupper emot varandra är att de utsatta vill ge igen, nästan hämnas, och då blir det rasism åt andra hållet. I USA har en av sex chefer stoppats från att rekrytera vita män (Resumebuilder.com 19/1). Över hälften trodde att deras företag praktiserade bakvänd diskriminering.
Det är anmärkningsvärt om lärare på universitet anser att alla vita automatiskt är rasister och att den vita rasen ska gå under. Vad sprids för idéer bakom flummigt skrivna kursbeskrivningar egentligen?
Agg mot folk på grund av hudfärg ingen plats i ett sunt samhälle. I en frisk demokrati behandlas vi lika.
Carolin Dahlman
Högerliberal samhällsdebattör