Den politiska vänster som ständigt varnar för att "högerpartierna" skulle utgöra ett hot mot svensk public service – alltså de skattefinansierade Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion – kan vara lugna. Några större förändringar kommer det inte att bli. Det stod klart när regeringen i förra veckan presenterade direktiven till den utredning som skall göras inför nästa tillståndsperiod. Kulturminister Parisa Liljestrand (M) presenterade också utredningens ordförande, förre KD-ledaren Göran Hägglund.
Nu har det förstås inte hindrat kritikerna för att gå i gång ändå. Från olika håll talas det om högervridning och uttrycks besvikelse över att ökat oberoende inte nämns. Miljöpartiet varnar för att Sverige är på väg åt samma håll som Ungern och Turkiet. Ja, det var väl inte annat att vänta men brösttonerna har ingen förankring i verkligheten.
Om något kan man rikta kritik mot att det görs för lite. Men public service är tydligen en sådan helig ko att inte ens en borgerlig regering som stöds av Sverigedemokraterna mäktar med särskilt mycket. Redan i Tidöavtalet stipulerades det att regeringen skulle värna public services oberoende och finansiering. Det är synd. Varför skall dess nuvarande utformning vara huggen i sten, för att inte tala om dess svindlande budget på 9 miljarder kronor, numera indrivet med en särskild skatt.
Självklart har vi som skattebetalare all rätt i världen att ifrågasätta och granska hur dessa pengar används, och få diskutera dess innehåll. Det är inget "hot mot demokratin" som det ibland enfaldigt hävdas. Vår demokrati står och faller inte med att SVT, SR och UR får göra lite som de vill. Om inte annat ger det en beklaglig syn på all annan media i landet som inte är en del av den skattefinansierade public servicen. Dessutom så utgör public service med sin budget en sorts skyddad verkstad jämfört med det förändringstryck som råder för alla andra medieföretag, vilket ger dem en orättvis konkurrensfördel.
Bra är dock att utredningen skall betona folkbildningen och att leverera journalistik för hela landet, liksom att se över hur granskningen av verksamheten kan bli tydligare och mer transparent. Viktigt är också att den skall ta upp hur man kan stärka legitimiteten hos dem som saknar förtroende för dagens public service. Undersökningar visar förvisso att allmänhetens förtroende är stort, men att det bland de som står till höger så är det runt hälften som inte riktigt litar på att public service är opartiskt. Detta faktum brukar bolagen slå ifrån sig och inte bry sig om. Och så blir de förvånade om och när de blir ifrågasatta!
Även innehållet måste kunna diskuteras. Det finns ingen anledning att lägga ner så stora summor på ren underhållning, som Melodifestivalen, som lika gärna kunde ordnas av andra. Smalare och vassare bör vara ledorden. Så släpp tanken på att vara en ”lägereld”. I dagens diversifierade medielandskap med drastiskt skilda medievanor är det en illusorisk tanke.