Skådespelaren Ingela Olsson har rört sig mellan fria teatergrupper och de stora scenerna.
Men än är hon långt ifrån klar med arbetslivet.
– Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra annars.
Ingela Olsson har glömt bort vår intervjutid, men river utan tvekan av den på telefon mellan två möten. Hon låter inte ett dugg stressad.
I drygt 40 år har vi sett henne spela allt från prästfru i filmen ”Såsom i himmelen”, i Norénpjäser och i många stora roller på Dramaten. Hon har rört sig fritt mellan skådespeleriets ytterkanter och trivs såväl på nationalscenen som på mindre teatrar.
Jag dras till människans sumpmarker och mörka bakgårdar och stora, svåra känslor tilltalar mig.
Hon väljer gärna roller med djup klangbotten.
– Jag dras till människans sumpmarker och mörka bakgårdar och stora, svåra känslor tilltalar mig. När jag var ung tyckte jag att allting var svart eller vitt, men nu har jag insett att få saker är enkla och att det mesta innehåller gråskalor, säger hon.
Med åldern har hon också lärt sig att varje klyscha innehåller ett korn av sanning.
– Förr skrattade jag rått åt uttryck som ”carpe diem”. Men i den här åldern har livet kört ihop sig ett par gånger, folk i ens närhet har blivit sjuka eller gått bort. Det har fått mig att bli varsam och inse att vi ska njuta av livet så länge tygeln håller, för vi vet inte vad som står om hörnet.
Alla erfarenheter, både bra och dåliga, använder jag på scen. För en skådespelare som jag är livet användbart.
Ett sätt att hantera livets motgångar har alltid varit att arbeta. Genom sitt yrke som skådespelare får hon bearbeta sorger, men också återuppleva glädje.
– Alla erfarenheter, både bra och dåliga, använder jag på scen. För en skådespelare som jag är livet användbart.
Kärleken till yrket föddes på en teaterkurs hemma i Kalmar. Hon var elva år gammal och bestämde sig direkt: Hon ville bli skådespelare.
Efter studenten reste hon till Paris och fångades av atmosfären vid Théâtre du Soleil och väl hemma i Sverige började hon studera teater.
Länge arbetade hon i fria teatergrupper, på Teater Galeasen och Maxim i Stockholm.
– I början spelade jag enormt mycket nyskrivet material. Jag kände att klassikerna inte passade mig och sökte därför andra typer av kvinnoroller att gestalta. Men i dag har jag insett att jag visst kan spela klassiker, på ett annat sätt. Jag kan låta rollen ta plats, bli mer dominerande och tydlig, till exempel.
Tekniskt sett har jag rätt att gå i pension, men om lusten, kraften och hälsan står mig bi blir jag kvar så länge någon vill se mig på scen.
Trots att hon fyller 65 år har hon inga planer på att sluta arbeta.
– Tekniskt sett har jag rätt att gå i pension, men om lusten, kraften och hälsan står mig bi blir jag kvar så länge någon vill se mig på scen. Mitt jobb ger mig så mycket.
Hon skrattar till, minns de första premiärerna. Eller rättare sagt – hon minns dem inte särskilt väl.
– Efter mina första premiärer var jag som medvetslös, bortdomningskänslan var total. När jag spelade i ”Yerma” av Lorca på Kulturhuset i Stockholm 1982 skakade mina knän så mycket att jag på allvar undrade om de skulle bära mig.
– Jag kan fortfarande bli nervös, men i dag kan jag kontrollera uttrycken och använda känslorna som bränsle på scen.
Fakta
Ingela Olsson
Fyller: 65 år den 28 februari.
Gör: Skådespelare.
Aktuell: Med föreställningen ”Stormen” på Dramaten som spelas 2 mars–30 april.
Bor: Stockholm.
Familj: Man, tre barn och två barnbarn.
Om att fylla 65: ”Jag blir alltmer medveten om att tiden passerar, och alltmer angelägen att ta vara på den.”
Så firar hon födelsedagen: ”Jag fyller ett par dagar före premiären av föreställningen ”Stormen”, så jag antar att jag är på Dramaten och repeterar på själva födelsedagen. Jag firar gärna med fest, även om det kanske inte blir en jättebaluns i år. Genom åren har jag lärt mig att man aldrig ångrar en födelsedagsfest.”
På fritiden: ”Jag simmar, promenerar och vinterbadar gärna. Jag måste röra på mig varje dag, annars blir jag knäpp.”
Läser: ”Just nu är jag helt uppslukad av Selma Lagerlöf. Jag medverkade i SVT:s dokumentär om henne och det återuppväckte mitt intresse. Jag är sugen på att läsa igenom alla hennes böcker under året som kommer.”
Publikens reaktioner upphör aldrig att fascinera henne. När hon spelade första genrepet av ”Ett år av magiskt tänkande” av Joan Didion på Teater Galeasen var hon övertygad om att publiken avskydde föreställningen. Hon stod ensam på scenen i 140 minuter, utan annan rekvisita än en stol och ett glas vatten. Pjäsens ämne är tungt och handlar om en kvinna som förlorat sin man och i föreställningen processar saknaden efter honom.
– Vissa i publiken blundade, andra fäste blicken i golvet och några gick ut. Jag var övertygad om att publiken hatade pjäsen och stormade av scen efter första föreställningen. Men jag möttes av helt andra reaktioner och många berättade att den berört deras innersta, säger Ingela Olsson och fortsätter:
– Då lärde jag mig att man aldrig ska tro att man vet vad en publikreaktion betyder. Jag kan inte kontrollera publiken och vet inte vad som väcks i dem. Det är det som gör teater magisk, tycker jag.
Ingela Olsson har gjort mycket, men drömrollen ligger fortfarande framför henne.
– Det finns så många roller och pjäser kvar att göra, men vilka det är tänker jag inte säga, då kanske någon annan hinner före.