I nästa vecka skall samtalen med Turkiet om Sveriges Nato-medlemskap tas upp igen – på turkiskt initiativ. Samtidigt har den turkiske Stockholmsambassadören försökt gjuta olja på vågorna. Vågar man hoppas på att Turkiets obstruerande är på väg att upphöra?
Förr eller senare måste Turkiet inse att de inte kan hålla på och konstra hur mycket och hur länge som helst innan tålamodet tryter hos de andra Nato-länderna. Som alltid försöker de spela efter egna fördelar, och det har dessvärre ofta fungerat, men irritationen är påtaglig i Nato-lägret. Det räcker med att se den långa triaden hos den oftast annars så diplomatiske generalsekreteraren Jens Stoltenberg på en presskonferens häromveckan.
Att Sverige inte kan göra mycket mer i nuläget blev uppenbart efter koranbränningarna. Det var förstås inte heller där skon klämde. Så i januari lutade vi oss klokt tillbaka och tog en paus. Ville turkarna återuppta samtalen så fick de ta initiativet. Vilket precis var det som skedde.
Efter ett möte med den amerikanske utrikesministern Antony Blinken för en vecka sedan så sade Turkiets utrikesminister Mevlüt Cavusoglu de vill återuppta mötena med Sverige och Finland. Och den 9 mars så skall det ske i Bryssel. Förmodligen hade han fått sig en uppsträckning av Blinken, som på den gemensamma pressträffen underströk att Förenta Staterna stödjer en snabb nordisk anslutning.
Samtidigt så uttalar sig också Turkiets ambassadör i Stockholm, Yönet Can Tezel, i försonande ordalag. Detta i samband med en mottagning på residenset för att visa tacksamhet mot de svenska hjälpinsatserna efter jordbävningskatastrofen. "Relationerna med Sverige har alltid varit bra i grunden", säger han. "Det här är en temporär grej."
"På grund av vårt Medelhavstemperament är vi känslosamma. Vi blir för känslosamma. Vi blir argare än svenskar blir. Vi har hjärtat utanpå mer än svenskar", fortsätter han också. Det låter onekligen som annat ljud i skällan än för bara några veckor sedan. Så hade nog inte ambassadören uttryckt sig utan att först ha fått klartecken från Ankara.
Betyder då detta att problemen med Turkiet är över? Dessvärre inte. Om något har de visat att det inte går att lita på dem i längden. Om deras "Medelhavstemperament" så snabbt kan svänga på en lira så kan den svänga tillbaka lika snabbt, om de tror sig kunna tjäna något på det. Så det är bäst för utrikesminister Tobias Billström (M) eller vem det nu blir som kommer att åka ner till Bryssel att förhålla sig kyligt avvaktande. Och lita på att amerikanerna och övriga Nato-länder håller fast tumskruvarna på Erdogan.
På upploppet börjar även Ungern konstra. Nu i mars är det sent omsider tänkt att det ungerska parlamentet skall ratificera Sveriges och Finlands Nato-ansökningar. Premiärminister Viktor Orbán säger att han är för men hävdar att hans parti, Fidesz, som han styr med järnhand, är splittrat och att man måste lyssna på vad Turkiet säger. Dessutom så säger han att många är irriterade över de "skamlösa lögner" som vi säger om Ungerns brist på demokrati och rättsstat.
När väl den här processen är över, och vi blivit Nato-medlemmar, kommer det att vara bra att veta vilka som är våra verkliga vänner och inte. Då skall Turkiet få veta att vi inte har ett ombytligt och känslosamt temperament, utan när vi är arga så är vi det på riktigt, och inte glömmer oförrätter så lätt.