Skogen och människan i Nordvärmland, del 2

Jag har tidigare i något sammanhang skrivit en del om de omfattande köpen av skogsområden i norra Värmland på 1800-talet. Skogsskövling, tvemärkning, svindlerier och dålig moral är begrepp som beskrivit tidens uppblommande kommers.

Skogen hade blivit en viktig handelsvara, och ett namn som mer än något annat förknippats med den stora skövlingen är James Dickson. Firman James Dickson lär ha varit världens största inom träindustrin, och metoderna så som de är beskrivna var hänsynslösa. Firman blev år 1836 först av utifrån kommande att köpa skogsområden i norra Värmland. Affären genomfördes av Dicksonägda Dejefors och kom att omfatta flera tusen tunnland i Höljes skogar. Detta kan ses som inledningen på en ny tid.

Yngve Jonsson med härstamning i Höljes har hittat papper från 1839, när hans farfars farfar ”frånlurades” sin stora skogsfastighet på östra sidan av älven, sannolikt till betydande underpris.:

”År 1839, den 12 februari, sålde ägaren till ’tjugofyra ören silfvermynts skatt av hemmanet Höljes’, Lars Halfvarsson ’med sin kära hustru Marit Andersdotters ja och samtycke’ hela skogsegendomen till Herrar Hichens Seaton & Hichens (engelskt skogsbolag) för 409 riksdaler och 16 skillingar. Egendomen omnämndes också som Nedre Nordstugan och sträckte sig förmodligen mot gränsen till Dalarna.”

Bolaget tillät samtidigt Lars Halfvarsson att odla upp ett torp på en del av egendomen och bygga ett hus i Gjuthult (Södra Höljesberg). Sonen Anders övertog senare stället, och en annan son, Halfvard, fick odla upp ett annat torp som blev Norra Höljesberg. En utomstående person gjorde efter en tid – med stöd av en anteckning av prästen – anspråk på Höljesberget, men han förlorade målet i tingsrätten, eftersom ovan nämnde Anders hade det ursprungliga kontraktet från 1839 i sin ägo. En timmerkommers var igång, där alla metoder kunde användas.

Dicksons metoder var högst tvivelaktiga och fler aktörer följde snart hans exempel, då de såg att det gick att tjäna stora slantar. ”Försäljning av gårdar hörde till dagens ordning; släkter flyttade från sina släktgårdar; det hela höll på att urarta till svindel. Att skogen icke blev synnerligen högt värderad av bygdens folk den tiden minner sägen om, att Uddeholms bolag omkring 1850 frånköpte Per Mattsson i Månäs hans gård och skog för en tunna sill, en säck salt och en rulle tobak! Det blev sammanlagt väldiga arealer av böndernas hemman som under detta århundrade överfördes för en billig penning i skogsbolagens ägo. Särskilt i Södra och Norra Finnskoga blev skogsbolagens innehav stort, respektive hälften och fyra femtedelar av skogsarealen. I Norra Ny en sjättedel och i Dalby en tredjedel.” (Ericksen: Övre Älvdalen)

Skogsköpet i Höljes följdes av flera köp till 1836 års höga timmerpriser. Skogar såldes i Skyllbäck, Södra Finnskoga, Slättne, Uggenäs och Transtrand, och inköp gjordes runt de stora tvärälvarna med tanke på uppförande av järnbruk. De vilda affärerna fortsatte in på 1840-talet i Värmlands skogstrakter ända upp till Aspberget, men allmogen blev alltmer vaksam och mindre lättlurad.

”En ganska verksam faktor vid timmeruppköp var brännvinet. De märkare som själva begagnade det och medförde sådant hade vanligen lätt för att uppgöra affärer med sådana leverantörer som förtärde brännvin – tyvärr var detta det stora flertalet – och brännvin fanns överallt”. (Gustaf Schröder)

Dickson avslutade sin verksamhet i Värmland 1855 genom att sälja Dejefors. Han och andra skogsköpare drog vidare uppöver Norrland. Men en stor del av norra Värmlands skogar hade nu skövlats.

Bland kända namn som figurerade i penningkarusellen fanns Uddeholmsbolagets disponent Waern som lyckades förvärva en privat förmögenhet liksom Gustaf Frödings farfar Jan som byggde upp sitt välstånd på skogsaffärer. Han var vän med bulvanen Dyrén och lyckades med dennes hjälp genomföra ett ”briljant” skogsköp på Dalby finnskog.

På Fastingen i Kristinehamn gjordes många skogsaffärer upp, och A.F. Olsson vet att berätta: ”Penningar tillströmmade i oerhörda summor från alla håll, man hade ej ens tid att räkna dem, och mången torde ännu minnas, huru handlanden Jan Fröding varje afton från sin salubod inpackade ofantliga massor större och mindre sedlar, samt annat mynt i hattar, vilka uppburos i en vindskammare och tömdes i en därstädes befintlig utdragssoffa. Penningar funnos som gräs, men så sparades de ej heller. – – – Det var en epidemi, säga vi, som inte ens det högvördiga prästerskapet undgick, och till och med den lärde professorn och utmärkte historikern And. Fryxell gav sig ingen ro, förrän han utverkat sig vederbörande konsistoriums tillåtelse att avverka omkring hundra tunnland av sin boställsskog.”

Även flera av de lurade skogsbönderna kände sig förmögna – de hade ju fått buntar med pengar, även om de blivit gruvligt underbetalda. Pengar hade man i stort sett klarat sig utan tidigare i självhushållets tid, men nu hade man sådana, och de måste ju brukas. Åtminstone gällde det att visa att man hade gott om den varan. Somliga byggde därför på en övervåning på sin bondstuga, vare sig de behövde eller inte, och på 1800-talet blev tvåvåningshus allt vanligare i norra Värmland. Andra visade sitt välstånd genom att tända eld i sina pipor med sedlar. Galenskapen var total.