Som åtminstone hyfsat framgångsrik barnboksförfattare tycker jag att jag med viss rätt kan lägga mig i veckans kanske mest dramatiska debatt.
Den om ifall man får skriva om gamla barnboksklassiker. Nu senast Roald Dahl som inte får kalla människor ”tjocka" eller ”fula” längre i sina böcker.
I början brydde jag mig inte särskilt mycket. Kände att det där var mest ett eko efter Astrid Lindgren och ändringarna i titeln på hennes pappas jobb som ”negerkung”. Han bytte ju nyligen yrke till Söderhavskung.
Men sen insåg jag plötsligt att den här debatten faktiskt handlar även om mig.
Och det beror inte på storhetsvansinne från mig, utan snarare på vanligt hederligt vansinne från bokförlagen.
Så här var det:
På 90-talet släppte jag min första barnbok Spinkis och Blixten på fina Bonniers juniorförlag. Den blev en succé, skulle jag nog vilja påstå. Massor av upplagor. Massor av utlåningar på bibliotek. Massor av översättningar. 13 om jag minns rätt. Mati Lepps illustrationer var fantastiska. Han är ju en av våra största.
Sen kom nya böcker. Spinkis och Katta som tog upp frågeställningar kring tjejer och fotboll – det hade ingen gjort tidigare – och sen kom Spinkis och Costas som berättade en fin story om en kompis till Spinkis som var född i ett annat land. Det hade nog ingen annan gjort i barnboksform heller tidigare.
Så här går det till i första boken:
”Pappa har ringt innan och pratat med tränaren. Han heter Leif. Pappa går fram till honom.
– Hej, det är jag som är Leif, säger en kille med stora ögonbryn och stor mage.
– Men kalla mej inte Leif, säg Blixten för det gör alla. Jag kallas för Blixten för att jag är så långsam, skrattar han.
Olle tycker att tränaren ser snäll ut. Men då säger Blixten:
– Jaha, det är du som ska börja här. Du var mig en liten rackare. En riktig spinkis.
/…/
– Hej, Spinkis, säger en snaggad kille som lyssnat.”
Sen rullar det på. Mobbing light. Blixten säger att Olle ska äta upp sig så att han kan bli tjockare och sätta sig i respekt hos motståndarna. Mager är dåligt.
That’s it. Vanlig enkel barnboksmoral eftersom det sen visar sig att Olle är vansinnigt bra. Trots sin tunna gestalt.
Det där låg mig varmt om hjärtat. Jag var själv mager. Ben som pinnar. Gillade inte mat. Gick på klinik för att bli större. Ordinerades äcklig grädde att dricka.
Skrev lite om det där i NWT förra året när Sara Meidells mästerliga bok Ut ur min kropp kom och startade det årets största debatt om ifall man fick skriva annat än fördömande helvetesskildringar om anorexia.
Sara Meidell uppmärksammade min krönika och tackade på Facebook:
”Årets bästa svenska bok, tycker Lasse Anrell i NWT. På några få rader sammanfattar han typ exakt hur jag hade önskat att boken fick tas emot.”
Jag har senaste veckan funderat en del på hur Spinkis-böckerna passar för vår tid och vår tids bokförlag. Kanske är det rent av omöjligt att ge ut en barnbok om magra barn utan att få kritik på samma sätt som Roald Dahl nu får spö när hans figurer inte får kallas ”tjocka” utan ska kallas ”enorma” istället och de som är ”fula” ska kallas ”otäcka”.
Ska Spinkis kallas Stickan istället…? Och Blixten, ska han döpas om till Snigeln?
Hoppas inte. Det får nog vänta tills jag är död.
Men en sak var vi nog överens om Sara Meidell och jag, och kanske skulle även skidåkaren Frida Karlsson hålla med; det är ett större tabu 2023 att vara smal än att vara tjock.
Måste mina böcker kastas...? Skrivas om...? Måste de brännas i en aktion utanför De Lättviktigas Riksförbund? Svåra frågor.
Och vad ska de som gjorde den tyska översättningen tycka? ”Spinki und Blitz" är ju briljant som titel. Dramatisk. Även om det kanske kan skicka tankar bakåt till blitzkrieg och såna otäckheter. Finns nog en eller annan tysk som inte gillar det, kan jag tänka.
– Hallo Spinki! Hallå Spinnenbein!
Otäcka saker.
Och nog finns det mycket att ändra på. Förlaget som nu ger ut Roald Dahl har dessutom lagt till formuleringar om häxorna som är skrämmande med sina peruker:
”Det finns flera anledningar till att kvinnor bär peruk och det är inget fel med det.”
Ooops. Har man nånsin läst nåt mer beskäftigt?
Själv ska jag nog ändå fajtas för att Olles rätt till sin kropp behålls och för att man själv får ta ställning till om man känner ömhet för hans kamp mot klumpiga vuxna eller om man väljer att vara ömhudad och trampad på fötterna för att någon dristar sig till att använda ord som beskriver kroppar. Jag vet ju mycket väl hur kroppsfixerad ungdomsidrotten är och hur ett enda förfluget ord kan få en människa att bli ätstörd och sluta med idrott.
Eller som Blixten kanske skulle säga:
– Jag kallas för Messi för att jag är så lång!
Veckans viktigaste
Att de tre barn som misstänktes för lilla Siljes död i Trondheim 1994 till slut friades helt i veckan var ju fantastiskt. En total parallell till Kevin-fallet i Arvika.