Mörk Aida på Wermland opera i krigets skugga: Triumfens glädje fastnar i halsen

Kärlekens smärta och krigets omöjliga ekvationer sätts i brännpunkten i Wermland operas Aida.

Då fastnar Triumfmarschens glädje i halsen.

Med premiär kvällen före årsdagen av Rysslands invasion av Ukraina, blir skuggorna extra mörka.

– Så dö din jävla galning! sjunger Martina Dike i rollen som Amneris, den egyptiska prinsessan Amneris.

Hennes kärlek till fältherren Radamès (Ole Aleksander Bang) är stark, men han vill inte ha henne, så Faraos dotter hon än är; han har redan valt slavinnan Aida (AnnLouice Lögdlund) och det valet står han fast vid, till varje pris. Inte ens hetsätning av bakelser kan lindra svedan för den försmådda prinsessan.

Triangeldramat blir skärningspunkten för stora, rentav omöjliga frågor, där lojaliteterna krockar. Kan man följa sitt hjärta och förråda sitt land? Kan man ens välja när alla val innebär undergång för någon? Vem har egentligen gudarna på sin sida – och vilket val är egentligen galnast?

Denna berättelsens inre kärna vårdar regissören Claes Fellbom ömt, samtidigt som han för dramat ut på nya vägar.

Verdis Aida är en stor och guldkantad opera, med stora möjligheter att ta ut svängarna i både musik och det sceniska. Den rutinerat nytänkande regissören gör precis så och visst blir det mäktiga scener: mycket folk på scenen, guld i kostymerna, härliga körer och klassiska Verditrumpeter därtill.

Samtidigt ger Fellbom det klassiskt maffiga en högst medveten tackling.

Släpar in liksäckar

Verdi skrev sitt drama 1870 och den pampiga Triumfmarschen, operans mest kända stycke, brukar bli en uppvisning i pompa och ståt, med stora processioner på scenen, ibland med hästar (vid urpremiären i Kairo till och med elefanter!).

Men 2023, inte minst i skuggan av kriget i Ukraina, ryms ingen sedvanlig hyllning av de hemkommande militärerna efter segern mot grannlandet och heller inga graciösa, sköra ballerinor. Dansarna gestaltar istället krigarna; de släpar in liksäckar med fiender och berättar med yviga gester om hur de kämpat och segrat.

Då fastnar triumfens glädje i halsen.

Krigets vansinne lyser plötsligt igenom, mitt i segerceremonin.

Men Farao nickar nöjt över varje liksäck som bärs in.

En effektiv bro

Dansens aktiva roll är över huvud taget en av den här uppsättningens styrkor. Berättelsen bärs inte bara av musiken och det sjungna ordet, utan också dansarna berättar. Ibland liknar de ninjor i svepande slöjor, ibland nutida soldater i hjälmar och kamouflage-byxor; Lars Bethkes koreografi är genomgående påhittig och effektfull, även i små gester.

Dansarna blir också en effektiv bro mellan det storslagna och det inre dramat, men också när det är som mest avskalat på scenen är detta en föreställning att röras och uppröras av.

Motstridiga känslor

Ole Aleksander Bang gör en ung och stolt Radamès. Han gör en konsekvent och stark tolkning av Radamès, som förråder sitt land och tar sitt straff, vägrande att kompromissa med sin kärlek, även när han har chansen att rädda sitt eget skinn.

AnnLouice Lögdlunds Aida får vara både skör och stark. Aida är kanske den rollfigur som ställs inför de allra svåraste valen – för henne står livet på spel från första stund med farliga hemligheter om både kärlek och börd. Lögdlund sjunger fram hennes hopp, men också rädslan och kvalen, hela vägen fram till den ödesmättade men vackra slutscenen.

Amneris i Martina Dikes tappning går från bortskämd, bakelsemoffande sessa till en vuxen kvinna som genomskådat de styrandes falska premisser. Det är en resa som Dike förvaltar mycket väl. Hon bjuder på känslosvall av olika intensitet och kulör, från avundsjuka och återhållen ilska till närmast fullfjädrat vansinne, utan överspel. Hon har både styrkan och innerligheten som krävs för att skildra Amneris förändring.

Chans att reflektera

Allt sker i en effektfull (och effektiv!) scenografi, där gigantiska trekantiga pelare vänds och flyttas till nya scenbilder allt eftersom. Till scenernas mäktighet bidrar förstås också kostymeringen, med det konsekvent genomförda valet av guld och blått som dominerande färger.

Även i det mörka finns tillfällen till leenden, men premiärpubliken går nog inte hem från Wermland opera visslande på Triumfmarschen.

Claes Fellbom och hans ensemble och medarbetare på och bakom scenen skickar dock med något ännu viktigare: chansen att reflektera över livet, kärleken och krigets vansinne.