Det här med att vi är människor som ska fungera ihop i olika sammanhang, till exempel på jobbet, är ju varken nytt eller ens märkvärdigt nog att skriva en krönika om kan man tycka. Men ändå. Alla vet vi känslan när det funkar och känslan när det inte funkar.
Är det så enkelt som att det handlar om personkemi? Som träffar oss slumpartat? En del teorier har verkligen lärt mig att titta på situationer ur nya perspektiv. Det har också gjort det möjligt för mig att fundera över och kanske utmana mina egna invanda mönster. Det jag försöker säga är att det inte behöver vara slumpartad personkemi som avgör om du klickar med någon eller ej. Det handlar också om din egen insats, din egen investering. Du kan påverka det hela mer än du tror tillsammans med den andre.
Lyssna inåt – och sätt gränser
När jag ska interagera med en annan människa på jobbet krävs ett par grundläggande saker. För att vi ska kunna mötas i ömsesidig respekt krävs att både jag och den andra personen tar ansvar för våra egna respektive behov för att samarbetet ska fungera väl. Det är viktigt att jag lyssnar inåt och kan hävda min egen tanke och värna om mig själv och sätta mina gränser när det faktiskt behövs. Samma sak gäller givetvis för den andra personen.
Det är viktigt men inte tillräckligt. För det är en sak att få något sagt och en annan sak att nå fram. Om vi skulle stanna vid att var och en tar ansvar för sina egna behov skulle vi kunna bli ståendes med armarna i kors och titta på varandra och säga: ”Jag kan inte samarbeta med dig!” och den andre säger samma sak tillbaka och så sitter vi fast.
På samma gång som jag tar ansvar för mig och mitt behov behöver jag alltså ta ansvar för vårt ”vi” och vårt behov.
Var och en av oss behöver också ta ansvar för vårt gemensamma ”vi”. Jag behöver inte ta ansvar för dig, för det gör du, men jag behöver ta ansvar för vårt gemensamma ”vi”, och det behöver också du göra. På samma gång som jag tar ansvar för mig och mitt behov behöver jag alltså ta ansvar för vårt ”vi” och vårt behov. Här fungerar det alltså inte längre att stå med armarna i kors och konstatera att ”jag inte kan samarbeta med dig”. Det duger inte helt enkelt.
Båda dragen behövs, inget är bättre eller sämre än det andra, men vi har oftast en tendens att luta åt det jag-starka eller åt det vi-starka hållet.
Här blir det intressant att prata om olika personlighetsstilar. Grovt generaliserat så pratar jag om två typer; de jag-starka och de vi-starka. De som har närmare tillhands att vara jag-starka, är bra på att ta ansvar för sina egna behov, att hävda sin egen tanke och värna om sig själv när det faktiskt behövs. De som har närmare tillhands att vara vi-starka är de som har lätt att prioritera gemensamma behov och mötas i ömsesidig respekt och ge gemenskapen en chans att utvecklas. Båda dragen behövs, inget är bättre eller sämre än det andra, men vi har oftast en tendens att luta åt det jag-starka eller åt det vi-starka hållet.
En överdriven jag-stark person sätter gränser tydligt med stor distans till andra. En jag-stark föredrar att särskilja sig från personer de umgås med och ogillar artiga konversationer. Den kan uppfattas som arrogant och självcentrerad och kan ha svårt att ändra sin egen tanke efter att nya eller helt andra idéer presenteras.
Oönskade situationer
En överdriven vi-stark person hamnar lätt i oönskade situationer. En sådan person kan lätt bli ”ett” med sin omgivning och nästan helt förlora sina gränser. Den går bra ihop med nästan alla den möter och tycker det är oproblematiskt att följa med på det andra vill göra och bortser allt för ofta från sina egna behov. En vi-stark kan ha svårt att säga ”nej” till personer med tanken att det skulle såra dem. Den vi-starke beskriver sig som trevlig och vänlig och säger att ”mycket måste hända innan jag tappar humöret”. Den upplever det som mycket obehagligt vid meningsskiljaktigheter och situationer där olika åsikter och viljeyttringar kommer fram.
Min egen är att jag är vi-stark. Det är på samma gång min superkraft och min fallgrop.
Jag skissar förstås karikatyrer på personlighetsdrag. Men sanningen är den att vi ofta har en go-to som ligger oss närmast till hands. Min egen är att jag är vi-stark. Det är på samma gång min superkraft och min fallgrop. Med lite ökad medvetenhet tränar jag ganska ofta på att lyfta min jag-starka sida i mötet med andra på jobbet. Ibland blir jag förvånad över hur otroligt bra och lätt det känns och hur odramatiskt och ganska självklart det verkar för den andre. Jag tänker att det är utveckling som sker. Hur är det med dig? Är du jag-stark eller vi-stark?
Veronica Molander
Arbetsrättsjurist, Karlstad