Eneida Grenegård, 20, har skrivit en härlig bok – om kor.
Samtidigt är hennes eget liv en berättelse utöver det vanliga. Den handlar om stor kärlek, benhård vilja och lika starka som varma familjeband.
– Hon är ett filter i vardagsbruset, för att se vad som är viktigt, säger hennes mamma Ulrika.
Hunden Wookie pinnar på och någonstans i närheten finns också den tama sparven James Bird med ögon känsliga för kexsmulor. Djuren är alltid nära hemma hos Eneida i Våle utanför Karlstad, och nu ska vi hälsa på korna, som är hennes kanske allra käraste djurvänner.
– De är mysiga och snälla – och de är busiga, tecknar hon när hon får frågan om varför hon gillar kor så mycket.
För just det ja, att Eneida har skrivit en bok och har en nära kontakt med kor är inte det enda som är lite ovanligt med henne. Att hon kommunicerar med teckenspråk, ordkort och en app i läsplattan är en annan.
Korna förstår
Med korna behövs dock inga teknikaliteter. De förstår ändå. De kommer direkt när vi närmar oss hagen och sedan blir det fest med kex och kel. Eneida klappar, matar och kollar läget.
Ett 60-tal nötkreatur bor på Moholms gård som är deras granne och Eneida har gett allihopa namn. Där finns profiler som Mille Klausen, Darriga Connie och Åke Fjäll von Tuut, men också Lillan Olsson, Anakin Fieldwalker och den bedårande Oscar, som är hennes absoluta ögonsten.
– Oscar är lite blyg för främlingar, förklarar mamma Ulrika.
Men när reportern och fotografen gömmer sig bakom en vedstapel är det inga problem. Då kommer Oscar fram och njuter av såväl Mariekex som gos, precis som det brukar vara när han och Eneida träffas.
Eneida och Ulrika har bott här på landet i fyra år nu och flytten hit blev en succé.
– Från det att du flyttade hit var det väl så att korna kröp in i ditt hjärta? säger Ulrika och Eneida nickar.
– Det är något med korna, hon tog dem till sitt hjärta med en gång.
Och vice versa, bör tilläggas: kor, kvigor, kalvar, tjuren – alla verkar uppskatta sällskapet när Eneida kommer.
– Till och med tjuren förstår att om hon kommer in i hagen måste han vara försiktig. De är så mycket här och nu och hon kan vila i dem, deras hjärtan och ögon. Att bara titta på dem ger henne lugn på något sätt, förklarar Ulrika.
”Jag lutar mig mot Mille.
Hon är varm.
Hjärtat slår.
Dunk dunk dunk.
Mitt hjärta var trasigt
när jag föddes.
Det gick att laga.
Nu slår det.
Mitt hjärta.
Milles hjärta
I takt.” (ur en av Eneidas dikter)
Eneida föddes i Albanien och kom till Sverige när hon var 16 månader. Hon tvingades genomgå en stor hjärtoperation för att överleva.
– När man adopterar ett barn kan man kryssa i en ruta där det står om man kan tänka sig ett barn med ett korrigerbart handikapp, och det kunde jag tänka mig. Sedan ringer de och säger att de hittat ett barn och jag kände att det var ju du som var min, säger Ulrika och tittar på Eneida, som nickar instämmande.
– Det var så det skulle vara. Så jag åkte till Albanien och träffade dig på barnhemmet. Då var du jätteliten och vägde bara sju kilo.
Väl i Sverige kom beskedet att det inte ens var säkert att det skulle gå att operera hjärtfelet, för att hon var så liten.
– Då förstod jag att det skulle bli en annorlunda resa.
Men det gick. Och en lång resa började.
Mycket träning
– Vårt liv har bestått av träning. Vi har ju tränat du och jag sedan du var liten, säger Ulrika.
När Eneida var liten hittade de på roliga lekar som tränade upp musklerna, men de har också jobbat mycket med det inre. Det ska vara roligt i livet! De går på musikaler, lyssnar på musik, läser böcker.
Och nu har Eneida alltså till och med gjort en egen bok. Dikterna har hon skrivit genom att visa orden i tecken och på paddan för Ulrika. Sedan har de gjort ordkort och lagt ut dem för att få rätt nyans och ordning på dem.
Bilderna har hon skapat i två steg: först gör hon bakgrunden med pensel och händer, sedan gör hon motiven med potatistryck. Resultatet: färgstarka, fria och fantasifulla bilder, i perfekt samklang till dikterna.
”Är inte sin diagnos”
På bokens omslag berättar Eneida om sina diagnoser: 22q11-deletionssyndrom, adhd, dysfagi och dyspraxi. Alla sätter de på sitt vis prägel på hennes och mamma Ulrikas vardag. Men:
– Man är inte sin diagnos. Man kan lägga sig platt eller göra det bästa av det, säger Ulrika.
– Och du har oerhört mycket styrkor också!
Ulrika adopterade som ensamstående och tvekade inte att sätta krysset i den där rutan.
– Jag tänkte att jag klarar det. Det finns många barn som behöver någon och eftersom jag var säker på att jag skulle klara det, var det egentligen inget svårt val alls.
Diagnoserna visade sig vara fler än förväntat, men det är som det är, konstaterar hon.
Man blir oerhört bra på att se vad som är viktigt i livet. Och man blir väldigt bra på att ta tillvara på vardagen.
– Man kan aldrig veta hur livet blir. Bara för att något är annorlunda behöver det inte vara dåligt. Har man föreställningar om att livet ska vara på ett speciellt sätt och att det ska vara perfekt, då är nog livet ganska jobbigt. Man är här och nu och man kan alltid tänka på vad mycket bra saker det ändå finns. Jag är tacksam för att jag har kapaciteten och kraften att göra det jag ändå gör. När det tar emot tänker jag att jag får kämpa lite för dem som inte orkar också.
Ulrika och Eneida har kämpat mycket tillsammans, men är det något Ulrika inte vill kallas så är det duktig.
– Jag ser mig inte som duktig. Att skaffa barn är själviskt och jag ville ha barn helt enkelt. Och Eneida har hjälpt mig mycket också. Hon har hjälpt mig att se vad som är viktigt. Hon är ett filter i vardagsbruset, för att se vad som är viktigt. Klart att det är jobbigt ibland, men en del saker kan man strunta i också. Det bestämde jag redan när du var liten, att disken kan stå. Direkt jag hämtade henne på förskolan ägnade jag mig åt Eneida, för att ge henne de bästa förutsättningarna att utvecklas och då spelar det ingen roll om det är dammråttor i hörnen eller om trädgården växer igen. Det kommer att finnas tid till det en annan gång. Man blir oerhört bra på att se vad som är viktigt i livet. Och man blir väldigt bra på att ta tillvara på vardagen. Du var ju svårt sjuk när du var liten och har man gått hand i hand med döden så vet man vad som är viktigt.
”Ibland är folk oförskämda”
De har mött en hel del fördomar längs vägen, särskilt när Eneida var yngre.
– Ibland är folk oförskämda, damer kan komma och bara ställa sig och stirra och det tyckte du var jättejobbigt. Man får skinn på näsan. Jag brukade säga ”undrar du över nånting”, ”nej” sa de flesta och ”då är det oförskämt att stirra som du gör”. Man blir ju tuff, säger Ulrika.
När det tar emot, hämtar Ulrika kraft i naturen, hos djuren och i skrivande. Eneida har uppenbarligen samma kraftkällor.
– Jag är en vardagsmänniska. Jag hämtar kraft i ögonblicken. Jag tycker om de små sakerna i livet. Jag hade en trygg uppväxt och det är ok att ha de dagarna också, när man bara vill rulla ihop sig i ett hörn, säger Ulrika, som jobbar som gymnasielärare.
Eneida går på IV-programmet på Sundstagymnasiet. Till våren tar hon studenten, i sommar planerar hon att börja med bilderna till nästa bok.
Hon har många planer. En av dem rör inkomsterna från Kohjärta-boken. Förhoppningen är att de ska räcka till – ett lyxskjul till korna.