Det var olyckligt när Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg öppnade för att Finland kan gå med i försvarsalliansen före Sverige. Det sätter onödig press på Sverige, som nu inte kan påverka situationen så värst mycket. Istället måste pressen läggas på Turkiet.
Från officiellt håll har det alltid hetat att Sverige och Finland måste gå med i Nato samtidigt. Det är logiskt och det enda rimliga ur ett säkerhets- och geopolitiskt perspektiv. Vi är en geografisk enhet i Norden. Om bara Finland skulle gå med först blir det svårt att värna Östersjöområdet och försvara såväl Baltikum som Finland. Dessutom skulle vårt redan fördjupade försvarssamarbete med Finland bli lidande.
Att Erdoganregimen i Turkiet konstrar kan vi inte göra mycket åt. Sverige har uppfyllt det avtal som slöts i somras. De ytterligare krav som de sedan på basarhandlarvis ställt är ohemula och skulle utgöra ett oacceptabelt ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheter vi har i Sverige. Fri- och rättigheter som också är legio i övriga Nato-länder, men som Turkiet förstås inte kan utpressa på samma sätt då dessa redan är Nato-medlemmar.
Därför borde Stoltenberg uttryckt sig försiktigare och inte sagt att "huvudfrågan inte är om Finland och Sverige kan ratificeras samtidigt". Samma öppningar hörs också allt oftare i Finland, som börjar bli begripligt frustrerade. Men fortfarande säger både president Sauli Niinistö och statsminister Sanna Marin att Sverige och Finland måste gå med samtidigt.
Allt detta sätter press på Sverige snarare än Turkiet, när det är de motsträviga turkarna som måste sättas under press. En del kanske kan tycka att det inte är mer än rätt att vi självgoda svenskar, som under decennier gärna spelat rollen som moralisk stormakt, nu får smaka lite realpolitisk medicin. Men nu vårt säkerhetspolitiska läge alldeles för allvarligt för den sortens skadeglädje.
Istället måste all press sättas in mot Turkiet, som ändå inte direkt agerar som en riktig allierad. Det är de som konstrar, inte vi. Alla andra Nato-länder har sedan länge godkänt det svenska medlemskapet och inser vikten av att vi är med. Nästan dagligen kommer uttalanden från olika Nato-länder om hur avgörande det är för alliansen att vi är med, så att Natos norra flank kan täckas upp.
Att vi nu skulle samtala med turkarna förefaller meningslöst. Det vore bara att förödmjuka sig ännu mer, och vi har krökt rygg länge nog. Det är andra Nato-länder, och framför allt då Förenta Staterna som måste dra åt tumskruvarna på Erdogan. Redan har ett grupp amerikanska senatorer sagt att det inte kan bli frågan om några nya stridsflygplan av typen F-16 till Turkiet om inte Turkiet först säger ja till Sverige. Det är den enda sortens maktspråk som Erdoganregimen förstår. Och det finns säkerligen en mängd andra påtryckningsmedel att använda sig av.