Författarens viktiga påminnelse: ”Kärleken är det vackraste vi har – egentligen”

Alla hjärtans dag seglar upp med röda rosor och kärleksförklaringar – då arrangerar Värmländska författarsällskapet en helkväll i kärlekens tecken.

– Som samhället ser ut idag behöver vi påminnas om att kärleken är det vackraste vi har egentligen, säger romanceförfattaren Christina Schiller, som är en av kvällens gäster.

Värmländska författarsällskapet går all-in på Alla hjärtans dags-temat med ett tre och en halv timme långt program på stadsbiblioteket i Karlstad under tisdagskvällen.

En av författarna som ska dela med sig av sina tankar kring kärlek och litteratur är Hammarö-födda Christina Schiller. Hon har byggt upp en hel värld fylld av romantik; i höstas kom hennes fjärde bok med den fiktiva Värmlandsorten Forsberga som centrum: ”Ett vaniljhjärta om dagen”.

Nu skriver hon på den femte boken, som ska heta Två röster i natten.

– Den är på gång! Den kommer i oktober, berättar hon.

Och det finns gott hopp om ännu mera längre fram:

– Så länge idéerna ploppar upp så fortsätter jag skriva, lovar hon.

Övervinner allt

Romance-författaren Christina är alltid redo att stå upp för kärleken och hävdar envist att kärleken faktiskt övervinner allt.

– Jag tycker att så som samhället ser ut idag, med allt hemskt som händer, behöver vi påminnas om att kärlek är det vackraste vi har egentligen och att till slut är det den som övervinner allt. Fortsätter vi att visa kärlek klarar vi oss. Det finns lyckliga slut – även om det ibland kanske känns som att det enbart händer i böckernas värld, säger hon.

Att just kärlek är ett så vanligt tema i litteraturen är ingen slump.

– Man får den där pirrande känslan i magen när man skriver om det och när man läser, säger hon.

Romancegenren har också fördelen att läsaren vet att kärleken och det goda kommer att segra.

– Oavsett hur mörkt det ser ut, kommer det att ordna sig, säger hon.

Alla förtjänar sann kärlek

Det betyder inte att det är raka vägen dit och hon tycker heller inte att romance-litteraturen ger orealistiska förväntningar på kärleken.

– Jag tycker istället att det visar att alla förtjänar sann kärlek. Det viktigaste är att man måste acceptera och älska sig själv först. Många romanceförfattare och feelgoodförfattare trycker väldigt mycket på det. När den stora kärleken dyker upp i böckerna ställer den mest till problem; det är komplicerat, de bråkar, det är missförstånd, men lyssnar man på varandra och kommunicerar, så tar man sig igenom det. Jag får höra rätt ofta och läser också ibland att vi författare får läsarna att ställa för höga krav och ha för höga förhoppningar. Men har vi inte rätt att ha höga förhoppningar på vår partner, om att bli behandlade med respekt och älskade för den vi är?

Hur skulle du säga att kärleken i böckerna skiljer sig från verklighetens kärlek?

– Kanske att det är komprimerat och att känslor förhöjs för att ge effekt och att jag som författare får sätta dem i situationer som tvingar dem att kommunicera med varandra. I verkliga livet tar det längre tid! Och det är fler variabler som spelar roll i verkligheten. Där får man sålla. Vardagsrealism är bra, men det blir rätt tråkigt att läsa om!

Kontraktet med läsaren

Att kärleken vinner och att huvudpersonerna får varann ingår i romance-genrens spelregler. Variationerna inom temat är stora, men att avsluta berättelsen på ett annat sätt går inte.

– I romance gör det inte det, men i feelgood. Det är som med deckare, att man ingår ett kontrakt med läsaren. Om man läser en deckare och inte får reda på vem mördaren är i slutet, så blir man sur. Men det behöver ju inte sluta med att man får barn och gifter sig och lever lyckliga i alla dagar. Det kan också vara att man ger sin kärlek en chans tillsammans.

Viktiga små gester

För Christina Schiller själv innebar att ge kärleken en chans att hon lämnade Värmland för kärleks skull. Hon bor i Västergötland, den stora kärleken är numera hennes äkta man och de har två barn. Sedan 2019 är hon författare på heltid.

Vilket är ditt mest romantiska ögonblick i verkliga livet?

– Jag och min man är inte så mycket för stora romantiska gester, utan det är mer vardagliga gester, en puss i nacken när han kommer hem eller en kram innan han ska iväg på något. Vi tar oss tiden till små romantiska tecken. Det är de små gesterna som blir stort i slutänden.