Skogen och människan i Nordvärmland, del 1

Nordvärmlänningarnas liv är genom alla tider tätt sammanbundet med skogen. Från de tidiga jägarnas tid finns mängder av lämningar i form av fångstgropar som vittnar om ett stenåldersfolks jaktmetoder. Nära Skråckarberget har en sådan grop daterats till cirka år 3 000 f Kr (halvvägs tillbaka till istiden och 500 år före pyramiderna) och nere i dalbygden finns gropar från 2 000 f Kr (samtida med Abraham). Åtminstone så länge har skogen, viltet och fisket, gett föda till folket i norra Värmland. En del påträffade pilspetsar vittnar också om ett jägarfolk.

Ett antal senare anlagda gropar i skogarna härrör från järnåldern och har visat sig vara kolningsgropar. De användes som en sorts tidiga kolmilor för tillverkning av kol till järnframställning. Järnet togs ur skogstrakternas myrar och hade stor betydelse för nordvärmlänningarnas ekonomi under järnålder och medeltid. Den tidens bosättare fanns sannolikt i Klarälvdalen eller vid de större sjöarna.

Åkerbruket kom något senare till dessa bygder, men däremot var boskapsskötseln tidigt betydande. Tidiga skatteböcker talar inte om spannmål utan om oxar, smör, skinn – och lax.

Också för boskapsskötseln hade skogen mycket stor betydelse. Jorden nere i älvdalen räckte inte till för att föda djuren året runt, utan redan på vikingatid och medeltid anlades sätrar i skogarna, långt från hembyarna. Avsikten med säterbruket var givetvis att spara gräset hemma i byarna till vinterfoder, medan man lät boskapen leva av skogsbetet på sommaren.

Säterbrukets stora betydelse visas i en förordning från 1646, där det bestämdes att alla djurägare i byn skulle dra till sätern samtidigt och lämna sätern samma dag så att ingen drog extra fördel av det bättre betet i byarna. Detta tyder på att betesmarker, skogar och sätrar en gång var gemensam byegendom.

Tiden efter medeltid, den så kallade nya tiden, växte åkerbruket i betydelse, och det som främst odlades var havre och korn.

Svedjebruk förekom i viss omfattning. Detta var en metod som fick en explosionsartad utveckling när de finska svedjebönderna anlände till norra Värmlands skogar i mitten av 1600-talet. Deras inträde i området medförde att stora skogsområden brändes, och där såddes den speciella tuvråg som gav mycket stor avkastning. Samma mark gav i regel en skörd, kanske två, och därför krävde finnarnas odlingsmetod stora arealer. Bland annat på grund av att järnframställning krävde mer skog förbjöd myndigheterna metoden. Då måste finnarna småningom gå över till svenskarnas odlingsmetoder, vilket ledde till fattigdom och svält bland många av dem. Marken på finnskogen var svårbrukad för den sortens odling.

Att svedjefinnarna på 1600-talet kunde komma i stora skaror och slå sig ner och bränna stora skogsområden utan att stridigheter och större konflikter uppstod talar för att den avlägsna skogen inte hade enskilda ägare och att den inte hävdades. De tvister som förekom uppstod när finnarna kom för nära inpå säterområdet. Anpassningen gick förvånansvärt smidigt. För Dalbyborna var det ännu inget särskilt värde i att äga den avlägsna skogen – den räckte till allas behov, man kunde ta vad man behövde. Men det skulle bli annorlunda. Mastvirke efterfrågades, järnbruken behövde kol och skyddstullarna avskaffades.

Skogen bidrog i hög grad till folkets bärgning också vid denna tid. Man svedjade och man fick bete till kreaturen, bär till hushållet, virke till husbyggen, stängselvirke och ved till värme. Kol levererades till järnbruken, och jakten och fisket gav ett tillskott. En god myrslåtter ansågs långt fram i tiden mer värd än stora skogsområden och inhägnades och bevakades – den var av avgörande betydelse för överlevnaden.

Så ökade skogens ekonomiska värde och de avlägset liggande utskogarna delades upp mellan enskilda ägare. I början av 1700-talet kom timmerhandeln från norra Värmland till Norge igång på allvar. Den blev betydande och mycket lönsam – men var dessvärre olaglig. Städerna hade rättigheterna till handeln och dessutom rådde ju ibland krigstillstånd länderna emellan. Handel med Norge kunde rent av ses som landsförräderi.

Bönderna i svenskbygden såväl som finnarna tjänade stora pengar på att sälja timmer olagligt till norrmännen. År 1730 blev det stopp – tillfälligt – för då sattes 96 Dalbybönder (finnarna inräknade) i fängelse tre månader i Karlstad. Men förtjänsterna var så stora att de var värda riskerna, så även efter detta år finns rapporter om den olagliga handeln. Enligt författaren Gustaf Schröder hade ett konsortium av finnar och Dalbykarlar bildats som betalade ut 42 000 riksdaler årligen i mutor.

I början av 1800-talet mildrades reglerna, och 1814 var problemet ur världen då Sverige och Norge förenades i en union.

1827 beslutades om laga skifte, och detta skifte omfattade också skogarna, som styckats upp i allt mindre lotter, sedan de gått över från byegendom till enskilt ägande.

1836 inleddes en handel som fick stora ekonomiska och moraliska följder. Det året gjordes de första köpen utifrån av skogsområden i norra Värmland. Det var Dicksonägda Dejeforsverken som köpte flera tusen tunnland skog i Höljes. Köpet följdes av flera (detta ska behandlas i en kommande krönika).

Skogsbrukets betydelse för befolkningen beskrivs av Gustaf Schröder (1850-tal):

”Åkerbrukaren eller bonden lever av vad jorden giver, men förnämligast … av skogsbruk, det vill säga avverkning av grövre träd, som fällas, barkas och avhuggas till sågtimmer och nedföras till flottbart vatten, antingen huvudfloden, Klarälven, eller någon av dess många bifloder, ävensom till någon del av kolning. Sågtimret var huvudprodukten, kolen bisak.”

Under andra hälften av 1800-talet lades de nordvärmländska järnbruken ner, men skogens värde bestod. Torbjörn Olsson om Letafors bruk: “Bruket hade sin glansperiod under senare halvan av 1830-talet och början av 1840-talet. De försämringar som inträffade i slutet av 1840-talet och tekniska framsteg inom järnframställningen tillsammans med järnvägarnas öppnande gjorde att bruksrörelsen tvinade bort för att helt upphöra år 1871. Bruket var en mycket stor skogsägare och dess värde bestod och till och med ökade. Skogsspekulanter styckade snart upp skogen, innan den – som så ofta skedde – hamnade i våra "stora" skogsbolags ägo.”

Även långt in på 1900-talet gav skogen människorna i norra Värmland deras bärgning. Boskapsskötseln och säterbruket minskade dramatiskt i betydelse, men arbetet i skogsbruket, ofta i bolagsregi, var det som gav folket dess bärgning.

Skogsarbetarna arbetade ofta under närmast omänskliga förhållanden – trädfällning i meterdjup snö så länge dagsljuset tillät och nattvila på delade britsar i kalla skogskojor hörde till vardagen under första halvseklet. När mekaniseringen kom som en befriare ökade i stället produktionskraven och så småningom försvann de flesta arbetstillfällena.

Det hårda livet har ersatts av mer monotona sysslor i maskiner, och flottningen, som förr innebar en omväxling i skogsarbetarens vardag, har upphört och ersatts av lastbilsfrakter.