Recension: Peter Pan går åt helvete är både genialisk och segdragen

Det fiktiva amatörteatersällskapet Thalia sätter under ABF:s flagg upp en föreställning om Peter Pan och allt, ja allt går åt helvete. Den brittiska succéföreställningen ”Peter Pan goes wrong” har översatts och regisserats av välrenommerade Edward af Sillén.

Regissören har samlat ett gäng namnkunniga svenska skådisar och nöjesprofiler som medelst fars ska skjuta den flygande J.M Barrie-karaktären i sank. Målet är att vara så professionellt oprofessionell som möjligt för att snacka klarspråk. Redan i föreställningspresentationen blir det uppenbart att det här är en underhållningsform som balanserar på en tunn linje mellan skarpsinne och magplask, oavsett skådespeleri. Och så blir det.

Det finns scener och repliker som är smått genialiska, sega partier som borde trimmas på dödkött och skämt som är så buskis-intetsägande och repetitivt loopade att jag blir sittande som en gapande fågelholk. Första akten lider definitivt att det senare där en utdragen och matig barnkammarscen i familjen Darlings Londonresidens får mig att tänka ”less is more” trots enskilda briljanta insatser.

Skådespelarna kastas mellan olika roller och detta gör de med bravur. Lysande Ola Forssmed spelar både Thalias egocentriska teaterregissör, pappa George Darling och en mycket underhållande Kapten Krok. Han tar slapstickhumorn till nästa nivå med sitt säregna kroppsspråk och en utmärkt tajming i sina repliker både med kollegorna på scen och oss i publiken.

Tuffare har Per Andersson som tycks leva teater tjugofyra timmar om dygnet. Han älskar att spela över, gör det bra, men både får och tar för mycket utrymme som Peter Pans skugga, hunden Nana, piraten Starkey och ensemblens biträdande regissör Robert Hare. Delar av publiken kiknar av skratt, men de flesta tycks vilja vända blad. Karln är en sann vattendelare och akt två inleds av en sirapsseg och något plump monolog av Andersson, men sedan växlar allt upp till det bättre.

Här använder man det snygga snurrscenbygget maximalt och vi får se tre olika nummer samtidigt. Fullt ös och hela havet stormar. Dessutom börjar man äntligen använda skådespelarnas sångtalang med diverse energihöjande musiknummer, det skapas välbehövlig dynamik och hela föreställningen får en spark i ändalykten.

Ständigt aktuella Pernilla Wahlgren är också med som mamma Mary Darling, hushållerska, indianflickan Tigerlilja och en komisk lågbudgetversion av Tingeling. Tyvärr tycker jag att de inte nyttjar och ger hennes karaktärer tillräckligt med utrymme, här har föreställningen mycket att vinna. David Batra står också stadigt i sin roll som talanglös teateridiot och Anton Lundqvist flyger både högt och lågt som en akrobatisk Peter Pan. Och, jag älskar Hampus Nessvold i rollen som krokodil.

Att allt slutar i katastrof är såklart givet och trots den böljande underhållningsnivån och den spridda humorträffbilden syr det professionella gänget ihop härligheten till ett klart godkänt. Vem sa att humor ska vara lätt…