Mello-skam och Hotell Romantik-skam i Arvika

Jag kände sån rasande Mello-skam i lördags.

Inte över låtarna. De var precis så bra och dåliga som man vill.

Istället var det humorn som jag skämdes för.

Vilka lallare hade bestämt det där? Varför skulle hela det här klassiska barnprogrammet innehålla sånt som gjorde att b a r n e n fick skämmas inför sina föräldrar. Hallå!?

Framstjärt här. Långa stänger utdragna ur gylfar där. Sex, snusk, snopp och snippa överallt. Det var lite som när jag barn och tittade på Per Oscarsson i Hylands hörna och skämdes – inför mina föräldrar som var tvungna att titta.

Jesper Rönndahl måste ha haft sitt livs sämsta kväll.

Snälla SVT – rädda honom från det här. Rädda alla oss barn som höll på att kvävas av våra skämskuddar. Är det nåt Mello inte ska stå för är det att ge förlamade olustkänslor åt de tolvåriga tjejer som är programmets huvudmålgrupp. Inför deras föräldrar. Så det så.

Har jag gjort mig klar?

Skärp er, SVT. Gör om. Gör rätt.

Jag reste annars till Arvika i veckan. Jag var vansinnigt upphetsad för att jag skulle se en föreställning om skam. Just det. S-k-a-m. Som ren och skär underhållning.

Jag slår mig ner på Elins Bakgård i god tid och är snabbt omgiven av en massa paranta kulturdamer i sina bästa år.

En av dem blir introducerad för mig av en vän som jag känner lite.

– Det är han krönikören…

– Jaha, jag ser inte vem.

– Han skriver i NWT.

– Jaha ja. Inte i Arvika Nyheter då…?

– Nej.

Jag förstår att jag inte är särskilt mycket vatten värd efter den informationen. Lite som nävgröt utan fläsk. Som nåt som katten släpat in lite motvilligt.

Skam var ordet alltså. Finns ens ordet skam 2023?

Vad finns det kvar att skämmas för när allt är offentligt och sex och snusk finns bara en knapptryckning borta på närmaste mobil?

Hanna Kulle – stjärna på Västanå teater i Sunne – och Anne Pajunen är kvällens aktörer.

De frågar sig själva vad de skäms för. Vad vi skäms för?

Publiken famlar bakom sina tekoppar efter svar – som man inte behöver skämmas för.

Jag läser i Dagens Nyheter att deras sportkrönikör Johan Esk känner sportskam inför stavhopparen Armand Duplantis. Han förväntar sig världsrekord varje gång. ”Jag har sedan märkt att spår av skam över att jag blivit så girig”, skriver han.

Skådisarna är ganska bedårande i den här uppsättningen hos Elin. När de pratar om sin egen skam så är det underbart. Anne pratar om att riktigt pinsamt skulle det vara om hon sjöng en operaaria och låtsades att hon inte skämdes över ta plats med det, som om det var självklart. Hanna pratar om att hon kanske skulle vilja spela piano inför publik och inte skämmas över det.

Jag ropar högt att hon s k a spela – och hon gör det. Det låter franskt och det är underbart. Hanna ler och hon är bedårande, helt utan skam, och det är inte ens en sekund ironiskt.

Vi pratar vidare om skam.

Några pratar gärna.

En om flygskam. En annan om avokadoskam. Dels för att de är forslade från andra sidan jorden – dels för att hon bara äter upp hälften och istället kastar resten för att de är bruna och lite äckliga.

Jag tänker också att jag skulle kunna prata en del om att våga titta på Hotell Romantik utan att kännas några som helst skamkänslor. Det står jag verkligen för. Många jag känner tycker att det är sååååå skämmigt.

Hotell Romantik var ju magiskt bra när de var nakna där i badet och han smekte hennes rygg och man såg tuttarna och han satt där i allsköns ro och hon smekte lite tillbaka och man såg hans snopp vila fridfullt och skamlöst och skamfritt och lite lojt på låret.

Så fint.

Och den levnadsglada lilla gubben som dansar i korridoren och inte skäms en sekund över att tanterna i Hotell Romantik alla noterat att han stöter på allt som rör sig och är över 65 år och har så kallad snippa.

Han gör ju rätt.

Skam den som ger sig. Det är nog så. Skam den som har tråkigt i onödan. Och Maud från Åmotfors håller nog med.

Skam är religionens själva affärsidé, som författaren Valérie Perrin skriver i sin bok Färskt vatten till blommorna.

Därför skäms jag inte ens för att jag egentligen älskar Julio Iglesias. Emily in Paris. Östen Warnerbring. Abba. Så det så.

Jag lämnar Elins bakgård befriad från allt vad onödig skam heter.

Den vansinnigt trevliga damen, som inte tyckte att jag var särskilt mycket vatten värd, för att jag inte var betrodd med att vara krönikör i stolta Arvika Nyheter, ler vänt och en smula skumögt mig mig.

– En dag ska jag nog vara mogen, säger jag försynt till henne. En dag...

Hon ser tvivlande ut.

Fram tills dess ska jag nöja mig med att känna Mello-skam och avokadoskam, tänker jag.

Massor med avokadoskam...