Hanna Hellquist dukar upp på Millesgården: ”Det här har ju urartat helt”

Hanna Hellquist släpper mammas finaste dukar fria och låter borden digna av finporslin, designklassiker och loppisfynd.

Hon har fått fria händer på anrika Millesgården och då får både mammas linneskåp och taxen Ines följa med till utställningen.

– Jag är så stolt! Hur gick det här till? säger en rörd Hanna Hellquist när hon guidar runt ett stort pressuppbåd.

Det är torsdag eftermiddag och tiden för pressvisning närmar sig, men det bultar och det bankar fortfarande bakom skynket som döljer den stora utställningshallen på Millesgården.

En välbekant röst hörs därinifrån och det filas uppenbarligen in i det sista på de dukade borden, men till slut rasslar det till i tyget. Ut kommer dagens huvudpersoner – och en tax.

Ines tassar runt och nosar på pressuppbådet medan matte Hanna Hellquist och Millesgårdens utställningsansvarige Martin Liljekvist börjar berätta om utställningen – och om varför det står ett stort skåp här ovanför trappan till utställningshallen.

Skåp från Grums

Det är Hanna Hellquists mammas linneskåp, som fått följa med hela vägen från Grums till Lidingö.

– Det där skåpet har stått på en och samma plats sedan 1987. Det är ett av de mest välsorterade och minst använda i Sverige skulle jag vilja påstå, för min mamma hon använder inte sina vackra dukar, säger Hanna Hellquist.

I skåpet finns dukar som Hannas mamma, mormor och farmor vävt...

– ...och som hon lagt i linneskåpet för att aldrig någonsin använda, för det är för fint. Vi har blivit varandras motsatser. Hon spar på saker, vill inte förhäva sig... Det är så roligt att min mammas textilskatt får se dagens ljus! säger Hanna Hellquist.

Hon har inte anammat familjetraditionen att stänga inne skatterna:

– Nu dukar jag fint en gång i veckan, för det här har ju urartat helt. Jag har stora middagar varje onsdag och det kommer massor av folk och jag vet inte vart det ska sluta – men det börjar här! säger Hanna Hellquist.

Hon gör sig redo för att guida runt i utställningen, även om hon inte känner sig färdig med allt:

– Jag kommer att stå och pilla på blommor, för jag är så stressad nu, men ni kan få haka på mig och fråga frågor om ni vill.

”Har urartat helt”

Det blir en rolig och rörig vandring med reportrar och fotografer – och Ines – längs utställningens alla utropstecken.

På utställningen låter hon konst, konsthantverk och designklassiker möta loppisfynd i en sällsam blandning. Då har en leksaksapa från 80-talet en lika självklar plats som en specialkollektion dukar och servetter från värmländska Klässbol, med mönster av fötterna från Hanna Hellquists höna Fredrik och skäggagamen Skägg-Britt.

”Jävla bra humör”

– Klässbol var ju de dukarna man inte fick använda, för de var för fina, så de ligger också i mammas linneskåp. Hon har en Klässbolsduk som en gång fått en fläck som inte går bort så den kan hon använda. Men att ta det allra finaste, dyraste finlinnet och låta en höna gå på det, gjorde mig på så jävla bra humör. Det gjorde verkligen det! säger Hanna Hellquist.

Längs vandringen blir det allt mer tydligt också att dukning för Hanna Hellquist handlar mycket mer om att ”duka vackert”, även om hon i en DN-krönika som utlöste hela Millesgården-äventyret skrev att hon blivit besatt av att duka just vackert.

– Utställningen är som en förlängning av krönikan jag skrev och i den började jag fundera över varför jag tycker det här är så jävla roligt. Det ryms så himla mycket i detta, säger hon.

Nytt sätt att träffas

En sak är att dukningen leder till nya bekantskaper:

– Man måste också bjuda på middag om man har det här som intresse och gör man det, börjar man bjuda folk på middag, så börjar man träffa så jävla mycket roliga människor och får en helt ny... nästan ett nytt sätt att träffa folk. Jag bjuder ju in folk jag sprungit på på loppisar. Jag bjuder in gäster vi har på radion, man tar världen hem till sig själv.

Med så maffiga dukningar, vad ska man laga för mat, eller måste det inte matcha?

– Nej, det behöver inte matcha. Jag brukar alltid göra pasta puttanesca och panna cotta, för det kan man förbereda dagen innan och så kokar man bara pasta och häller över såsen och strösslar lite hallon på panna cottan. Det är inte maten som är det viktiga, säger hon.

Maniskt samlande

Dukning kan också handla om klassmarkörer:

– Genom att duka positionerar man sig och visar att man kan de här reglerna och etiketten. Det är en del av en klassresa man gör, säger hon.

Den typen av tänkande frigör hon sig ifrån. I sin utställning gör hon tydligt att det går att duka vackert samtidigt som man bryter mot gamla normer. Det är inte bara ett textilt arv hon frigör: det handlar om klass, vad som är fint och fult och inte minst kreativitet.

– Allt ni ser, som inte är av konstnärerna, det är åratal av maniskt samlande. Det är inget borgerligt i det. Att inte kunna gå in i sin lada för att det är så mycket saker... det är så lågt man kan komma, men här kommer det till användning.

Hennes bästa budgettips är självklart:

– Jag köper allt på loppis. Allt. Bara. Det är ingen som har råd att köpa en tallrik på Svenskt tenn för 600 spänn. Eller det finns ju folk som har råd med det, men...

Fick fria händer

I utställningen finns också många ledtrådar till Hanna Hellquists liv och tankar. Hon har samarbetat med en lång rad konstnärer och ändå gjort något alldeles eget.

– Jag har aldrig varit med om en sån här typ av utställning och jag har aldrig gjort någon heller förut. Det bästa jag kan säga kortfattat är att det är ett försök att göra en visualisering av krönikan som Hanna skrev i april förra året. Vi gav konsthallen som ett carte blanche till Hanna. Hon har varit både curator, konstnärlig ledare och konstnär som Millesgården ställer ut, säger Martin Liljekvist.

Inte på millimetern

Ett sådant uppdrag är ingen liten sak. Vid ett tillfälle under visningen får Hanna Hellquist rentav tårar i ögonen.

– Jag är så stolt! Hur gick det här till? säger hon. Jag är så himla glad att jag fått göra det här och det är helt sjukt vad en krönika kan göra – vart det kan ta en!

Vad blir nästa grej?

– Jag vet inte.

Nobelfesten?

– Nej, nej, nej, nej, absolut inte. Där ska ju saker ligga millimeterprecist. Men jag hade faktiskt några bordsdekorationer från Nobelfesten på en av mina middagar, för jag känner en kille som jobbade där och fick ta hem de där, när det var klart.