Yttrandefriheten är en av hörnpelarna i det som brukar kallas vår liberala demokrati. Utan fri åsiktsbildning blir demokratin och friheten en chimär. Därför är det beklämmande att se hur många som vill inskränka den.
I kölvattnet efter den senaste tidens koranbränningar och upphängda Erdogandockor, och hur Turkiet nu konstrar när det gäller det svenska Nato-medlemskapet har den svenska yttrandefriheten återigen börjat ifrågasättas. Och det av annars normalt sansade människor som inte brukar ha några invändningar mot den. Det visar tyvärr på hur liten förståelse, efter alla år, som det finns för rätten att yttra sig fritt.
Debatten är förvisso inte ny. Den brukar komma upp emellanåt. Det kan gälla Muhammedkarikatyrer, Lars Vilks konst, Salman Rushdies författarskap eller den grova satiren i Charlie Hebdo. Måste de verkligen hålla på så? Vore det inte bättre om de bara slutade och höll tyst, för husfridens skull?
Men yttrandefriheten är inte primärt till för de bekväma åsikterna som inte är så kontroversiella. Yttrandefriheten är till för att också det obekväma, rent av olustiga och obehagliga skall kunna få sägas. För vad är den annars värd? I ett utpräglat konsensusland som Sverige är den kanske extra viktig. Utan yttrandefriheten hade vi – och övriga västvärlden – inte kunnat utveckla sig till de moderna demokratier vi är. Då hade dåtidens makthavare satt stopp.
Vi får ta det onda med det goda, för vilka är det annars som skall avgöra vad det är som får yttras, och när? De få inskränkningar vi har, till exempel mot förtal och hets mot folkgrupp, är rimliga, men måste få vara så få som möjligt. För vi kan inte ha statliga smakdomare som skall bedöma vad som är lämpligt eller inte. Då riskerar vi allvarligt att hamna på ett sluttande plan. För det finns så oändligt mycket som kan tänkas uppröra och irritera andra människor.
Betydelsen av tolerans har förskjutits hos många. Att tolerera något betyder inte att bejaka det. I själva verket är det oftast tvärtom. I ett fritt samhälle måste vi tolerera också det kränkande och det som skaver. För alternativet vore förskräckande. I att vara människa i ett sammanhang betyder att vi får finna oss i saker vi ogillar. Annars kan snart något du tycker och gillar vara det som någon annan vill tysta ner, straffa och förbjuda. Vem kan vi lita på drar den godtyckliga gränsen? Erdogan?
Hädelselagar hör inte hemma i en rättsstat. Men det är i praktiken vad som önskas när man vill förbjuda eller förhindra vissa åsiktsyttringar som till äventyrs kan väcka avsky och trigga igång andra.
Det betyder alltså inte att man sympatiserar med dessa åsiktsyttringar, men man erkänner att de är en konsekvens av att vi har fri åsiktsbildning också i det offentliga rummet. Men vi behöver inte låta oss provoceras. Det bästa sättet att handskas med det är antingen att gå i svaromål, eller helt enkelt tystnad.
Tystnad var det som mötte Rasmus Paludan när han ställde sig på Kronoparken i Karlstad för att bränna sin koran i somras. Karlstadsborna agerade föredömligt och struntade i hans provokationer. På andra håll blev det våldsamma kravaller förra påsken. Det torde vara uppenbart vilken reaktion som är att föredra.