Sverige har lyckats undvika krig i över 200 år och den alliansfria manteln har burits med stolthet. En majoritet av Sveriges befolkning har som i Schweiz varit nöjda med tillvaron och inte haft behov av någon ytterligare beskyddare.
Men så ändras allt, när galenpannan Putin i öst fick storhetsvansinne och började hota världen med kärnvapen.
Då tog dåvarande statsminister Magdalena Andersson med sig Ulf Kristersson och vandrade tillsammans fram i plenisalen, för att göra ett offer på alliansfrihetens altare och fick riksdagens välsignelse om att inleda ett förhållande med den tidigare oönskade partnern Nato.
Nu blev det inte riktigt som man tänkt sig, eftersom en försmådd turk satte käppar i hjulet och begärde hindersprövning för att godkänna det tänkta partnerskapet.
Processen har dragit ut på tiden och eftertankens kranka blekhet har börjat sänka sig över vårt land där allt fler röster ifrågasätter förbindelsen med Nato.
Tvivlarna menar att det var ett förhastat beslut och onödigt att väcka en lättretad rysk björn och dra uppmärksamheten till sig.
Rätt eller fel förblir i dagsläget en retorisk ickefråga, eftersom majoriteten av riksdagens ledamöter fortfarande står principfast kvar vid att vi skall knyta våra band med Nato som partner.
Även om ansökan är ingiven och den gamla klassiska lysningen har påbörjats, är ingenting klart innan båda parter sagt ja inför officianten Jens Stoltenberg.
Skulle även våra beslutande politiker börja tveka om partnerskapets fördelar vore det bättre att avvakta ja-svaret, innan det är för sent att ångra sig.
Politiker brukar normalt sett inte ha svårt för att ändra sig…
Sven-Åke Runelid