Ulf Kristerssons regering har bara styrt landet drygt hundra dagar. Det är begripligt att fokus under denna tid har legat på sådant som energipolitik, säkerhetspolitik och kriminalpolitik. Vi har akuta kriser att hantera och då får annat vänta. Allt kan inte göras på en gång, det är naturligt.
Att regeringen just nu får låga förtroendesiffror i opinionsmätningar är ett faktum. Men det som verkligen räknas är naturligtvis hur väljarna uppfattar partierna nästa gång det är dags för val. Om vi då tänker oss att vi har blivit medlemsland i Nato, börjat bygga nya kärnkraftverk samt pressat tillbaka gängbrottsligheten så är det utmärkt, men inte tillräckligt.
Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch skrev nyligen en debattartikel i Expressen (3/1) där han påtalar att om Sverige varit en amerikansk delstat hade vi varit en av de fattigaste. Sett till BNP per capita är vi i nivå med New Mexico eller Kentucky.
Sverige är inte Förenta Staterna och det finns ingen anledning att okritiskt anamma allt amerikanskt. Men skall vi exempelvis göra något åt utanförskapet finns det goda skäl att inspireras av den amerikanska arbetsmarknaden där trösklarna är lägre – liksom ingångslönerna.
Det är ingen slump att en viss grupp av invandrare kan stå långt bort från den svenska arbetsmarknaden, samtidigt som deras forna landsmän i hög utsträckning jobbar på den amerikanska. Sysselsättning är inte den enda nyckeln till integration men arbetslöshet kan vara förödande och det gäller naturligtvis alla svenskar, oavsett härkomst. I dag är bidragen höga, liksom skatterna, vilket leder till att för många som skulle kunna arbeta inte gör det.
I en krönika i nättidningen Smedjan (25/1) konstaterar den liberale debattören Fredrik Segerfeldt att vi har världens femte högsta skattetryck samt 1,3 miljoner svenskar som inte försörjer sig själva. Han uppmanar regeringen att inte missa möjligheten till att genomföra ordentliga reformer och varnar för en situation liknande den när borgerligheten regerade mellan 1976 och 1982 och skattetrycket under denna tid ökade med två procentenheter.
Större ekonomisk frihet och därmed ökat välstånd är det som Segerfeldt efterfrågar. Men sänkta skatter är inte något som bara borde engagera den marknadsliberalt inriktade delen av borgerligheten. Det är nämligen i grunden en moralisk fråga.
Vi har i dag en situation där vanliga löntagare har svårt att få ekonomin att gå ihop. Sådant som elstöd och sänkta drivmedelsskatter är plåster på såren, men räcker inte. Visst har vi just nu ett extremt läge, men det är också extremt att så många människor tvingas leva från en löneutbetalning till nästa – utan marginaler att kunna bygga upp ett sparkapital. Vi har skapat ett system där det lönar sig för dåligt att arbeta jämfört med att gå på bidrag, och det är stötande. Våra skatter är helt enkelt orättfärdiga.
Valet står inte mellan dagens skattetryck och en nattväktarstat. Det finns utrymme att sänka skatten utan att vi därmed blir ett land där den sjuke eller svage överges. Istället för att låsa fast sig vid en viss önskad skattenivå, bör ingången vara att alla offentliga utgifter granskas. I takt med att mindre pengar slösas bort eller hamnar i orätta händer kan alla de som stiger upp tidigt på morgonen för att gå till jobbet få behålla mer av sin lön.