Champions of Rock
Var: Löfbergs arena, Karlstad
Publik: uppskattningsvis 4000
Med åren har jag lärt mig att aldrig ta något för givet när det kommer till livemusik och showbiz. Leverans är en färskvara som inte kommer per automatik oavsett laguppställning. Ändå slutar man aldrig att drömma.
Tidigare i veckan såg jag kvällens huvudperson, Peter Johansson, med akustisk gura självsäkert och träffsäkert framföra ”Somebody to love” i TV4:s morgonsoffa. Imponerad. Å i januari 2020 såg jag karln toppa greatest hits-musikalen ”Oh, what a night”, i samma Löfbergs Arena, med ett knippe Queens-dängor och en akustisk medley från musikalen ”Rock of Ages”. Peter kan sitt Queen helt enkelt och jag tyckte att succén kändes självskriven.
Men ikväll känns det som något inte är helt hundra, trots att det är fjärde gången han tar ut showen på turné. Varken röst eller kroppsspråk fyller rum och skapar kollektiv eufori mellan logerna i hockeyborgen. Jag vill att det ska explodera och jag fortsätter att hoppas att det ska lyfta i nästa låt, eller nästa. Men det gör det inte och på något sätt syns det på publiken som till och med kommenderas upp på fötter till ”Radio ga ga”. Det blir halvhjärtad allsång och ganska oengagerat handklapp. Samspelet liksom slumrar.
Det är inte så att vi inte uppskattar framträdandet, tvärtom, men den energi som Queens låtar innehåller får inte riktigt komma ut och brisera i rummet. Peter sjunger bra, likaså återkommande vapendragerskan Jenna Lee-James och körgänget Joyvoice. Jag vill inte skylla på premiärnerver och ringrostighet, trots att Karlstad är första anhalt på den här svängen. Det måste vara något annat. De har ju även med sig en hårt rockande orkester med dubbla gitarrer, en Robert Wells-minnande påläggskalv på klaviatur och den Whitesnake- och Black Sabbath-meriterade basisten Neil Murray. Queen rockiga ”riva hela haket”-signum borde passa detta gäng som hand i handske, likaså musikalformatet.
Jag är säker på att de kan, men ikväll klarar man inte av att rocka Queen-fett och flera låtframträdanden känns en aning platta. Tyvärr. Inte dåligt, men det slår inte gnistor om framträdandet, som jag naivt hade tagit för givet, den här gången.
! Folk buggar i korridorerna på parkett under svängigt dansvänliga ”Crazy little thing called love”. Underbart, jag älskar när musik berör!
? Som så ofta när jag ser livemusik blir jag inte klok på vissa klädval. När allt annat är minutiöst genomtänkt hur kan då kläderna magplaska? Sa någon säckiga skinnbrallor?
Men det finns även grymma stunder då sången får volym och musiken känns i hjärta och märg. ”Don’t stop me now” är ett sådant tillfälle, här känns det att Peter tycker att Queen är världens bästa band. Helt klart kvällens klimax. Gillar även Jennas insats på ”Killer queen”, den rockiga versionen av ”Hammer to fall” och Queen/David Bowie-samarbetet ”Under pressure”. ”The show must go on” går faktiskt inte heller att ducka för – vilken låt.
Jag vet att det här gänget kan bättre. Ikväll är det bra, men inte magiskt. Ingen kan axla den framlidne Freddie Mercury och hans mannar, men ska man jobba med deras låtskatt måste alla vara på tårna. Magin kommer inte automatiskt, oavsett hur proffsig laguppställning är.