Lars Lerin hälsade på en av sina konstnärsidoler och fann en skatt. Nu ställer Gerd Göran för första gången ut sina akvareller.
– Nu är jag 104 år och tänk att det får hända så här spännande saker, säger Gerd Göran.
Redan som tonåring brukade Lars Lerin hälsa på hemma hos konstnärsparet Gerd och Niklas Göran i Sångshyttan utanför Hällefors. De har fortsatt att hålla kontakt – ”Jag var på ditt bröllop, det var så fint!” säger Gerd – och Gerd bor fortfarande kvar på gården som ligger så vackert på en höjd vid en sjö.
Sångshyttan visade sig också ruva på en riktig raritet. Lars Lerin fick syn på en hel hög med akvareller när han hälsade på för ett tag sedan.
– Det var verkligen en skattgömma du hade där! Jag blev eld och lågor. Jag måste få visa detta, säger han.
”Blir lycklig i hjärtat”
Nu gör han det: hela gästhallen på Sandgrund lyser av framför allt landskapsbilder, många av dem från just Sångshyttan, men också från Värmland och Bohuslän.
– Det är sån livsglädje och naturkänsla och solsken och man blir så lycklig i hjärtat när en ser det, säger Lars Lerin.
– Jag bara fröjdar mig åt alla dina ord. Särskilt som de bara legat där i frid och ro och plötsligt får de sådan fart och får komma ut, säger Gerd Göran om bilderna som nu fått fri lejd ut i ljuset.
Hennes egen tanke var egentligen aldrig att de skulle visas; de skapades i stunden, berättar hon.
Istället för kamera
– Folk har sina kameror, men jag hade alltid block och färger med mig. Jag ville så gärna återskapa det jag såg, jag ville ha det kvar. Jag har aldrig tänkt på att ställa ut det, utan det var mer för att ha roligt och berätta det jag såg.
Den konst hon gjort offentlig tidigare under sina många år som konstnär är framför allt oljemålningar.
– Det var liksom olja som gällde. Jag har haft med akvarell tidigare också någon gång, men fyra-fem högst i taget, aldrig en hel utställning, säger hon.
Glada utrop
Hon hade dock inget emot att Lars Lerin rotade i hennes högar, tvärtom.
– Jag tyckte det var så roligt, för han hade utrop. ”Å”, sa du, du tyckte om dem och det tyckte jag var roligt att höra.
Akvarellerna på utställningen skapades under 70-, 80- och 90-talen.
– Det var väl då jag var som mest målande, säger Gerd Göran.
Ser man på det Lars Lerin målade under 70- och 80-tal, finns det en hel del igenkänning med Gerd Görans verk. Det är ingen slump:
– Jag hade henne som föredöme och försökte göra som hon gjorde och härma. Jag hade Gerd som idol länge och försökte imitera hennes maskrosängar, erkänner Lars.
– Det gjorde du verkligen, så man nästan trodde att det var jag! Det minns jag, säger Gerd och skrattar.
”Hade eufori”
Faktum är att Lars Lerin ännu idag får något beundrande i rösten när han beskriver Gerd Görans konst.
– Jag har haft så mysigt när jag fått hänga upp det här och har gått här och haft eufori för mig själv, med de här underbara målningarna. Jag fattar inte, det som att hennes själ går rakt ut i fingrarna. Hon är så ett med sitt konstnärskap. Jag är så avundsjuk för att hon är så fri i sitt målande. Det är så fräckt, som hon kan måla upp ett träd så där eller en björkskog och jag sitter och petar i jämförelse. Det är så mycket ljus och grönska, det är underbart!
Har bytt till vävning
Numera målar Gerd Göran inte alls, eftersom hon ser för dåligt, men har inte slutat skapa.
– Det enda jag kan göra så är det att väva. Nu håller jag på och väver årstiderna. Vänner skickar till mig. Jag har högar så jag bara kan välja färger. Då har jag jobb med att riva, klippa och väva. Jag har hela tiden en möjlighet att uttrycka mig. Så det är inte slut på det!
Den 5 januari fyllde hon 104, men än dansar hon frigörande dans hemma i köket och varje dag gör hon qi gong och andningsövningar.
– Och jag och Annika gör en vlogg! Jag har nog alltid haft en glädje i mig och en lust att se saker och ting och träffa människor, säger hon.
Utställningen blir en påminnelse om den livsglädjen.
– Det är ett härligt liv man har haft, säger hon när hon går runt och ser bilderna.
– Nästa liv får du ägna helt åt akvarell, föreslår Lars Lerin.
Tills vidare fortsätter härligheterna i det nuvarande. Under lördagen är det vernissage och förutom mingel och konst ska hon och dottern Annika och spela in 50:e avsnittet av vloggen, live från Sandgrunds scen.
– Nu är jag 104 och tänk att det får hända så här spännande saker! säger hon.
Till sist – Lars, har du några hemliga högar hemma som man skulle kunna göra någon ny upptäckt i?
– Det har jag väl, men fruktansvärt mycket skräp har jag liggande! Sen har jag flyttat några gånger och då har jag passat på att rensa bort. Mamma och jag hade uppröjningssejourer ibland, och så har vi haft skottkärra och kört iväg. Vi grävde ner en del i Sunnemo!