Värmländsk same i New York: ”Jag vill berätta vår historia”

Hiphop, extasdans, svart magi och brutna revben.

Mångsysslaren Ola Stinnerbom är aktuell med ett omfattande projekt som innehåller en SVT-dokumentär, internationella utställningar och musik.

Allt bottnar i hans samiska arv.

NWT möter en värmländsk same för att prata om äventyren i USA och samernas oskrivna historia.

Håret är blått och står som i givakt. I näsroten en piercing, ännu fler har han på öronen. Ögonen är nyfikna, rastlösa och glimmar ofta till. Ola Stinnerbom är något av en punkare. Fast han sysslar med hiphop, dans och elektronisk musik. Han kan kallas värmlänning, fast han är same. I släkten ryms både "Svenne-Banan och nåjder" – samernas shamaner, förklarar han när vi nystar i hans historia.

Han ser sin bakgrund som en del av ett stort – delvis utraderat – sammanhang. En droppe i det hav som är samernas kultur. Nu vill Ola Stinnerbom levandegöra och förvalta sitt arv och visa upp det för en internationell publik genom film, musik och utställningar. Intresset han mött hittills har nästan överrumplat honom.

Nyligen kom han hem från en resa i USA där han bland annat spelade in en musikvideo på Times Square i New York och uppträdde på The House of Sweden inför senatorer i Washington. Han bröt några revben i samband med sina fysiskt utmanande framföranden. Det är inte ovanligt – av erfarenhet vet han att de läker hyfsat snabbt. "Gaffatejp hjälper".

– Jag har jobbat med samisk scenkonst i 40 år, främst inom dans, berättar Ola Stinnerbom som började med balett. Han har dansat på både Kungliga operan i Stockholm och Norges motsvarighet i Oslo. Med tiden fick baletten lämna plats för den samiska dansen.

– Där snöade jag in ordentligt, fortsätter han med ett leende.

– Samisk dans och balett ligger väldigt långt från varandra. Samisk dans är en extasdans, man försätter sig i trans för att kunna resa till andra världar inom sig. Medan balett mer är en konstform.

Genom dansen säger han sig ha kontakt med sina förfäder.

– Jag dansar med mina förfäder. Till dansen hör även joiken, de är nära sammanflätade. Det är genom joiken jag får kontakt med den andra världen, mina förfäder är bara en tanke bort.

"Joik" betyder sång på samiska. Ola Stinnerbom sätter den och dansen i en historisk kontext.

– Kyrkan och staten koloniserade Sápmi, alltså samernas områden i norr. När Gustav Vasa blev kung 1523 började samekulturen att suddas ut.

Arbetsfältet Ola Stinnerbom rör sig inom är brett. Utöver artist och dansare är han slöjdare, trummakare, kostymdesigner och föreläsare.

– I mitt sökande efter samisk kultur hittade jag nyligen källor till det som kyrkan kallade "Den svarta magin". Skrifter och skisser om nåjdens arbete och slöjd.

En nåjd var en framträdande person i det samiska samhället, de ansågs kunna spå framtiden och hade kunskap om mediciner. Nåjden konsulterades ofta – i alla tänkbara frågor – och var en vägvisare för de andra. De använde sig bland annat av trummor i sitt arbete. Instrumentet fick ett starkt symbolvärde.

– Samerna ansågs av kyrkan att vara satans anhang. 1692 infördes dödsstraff för de samer som ertappades med en samisk trumma. Ett straff som fanns kvar till 1921. Så trumman gömdes undan, försvann. Man berättade inte om den för sina barn. Mycket om trummans betydelse och användning har gått förlorat.

Varför är trumman så central för samer?

– Trumman blev det fysiska objekt som kyrkan och staten kunde "ta på". Det var något de kunde kalla djävulens redskap. Den skulle förstöras enligt lag. Joiken var svårare för dem att hantera.

"Vi är ett lättkränkt släkte”

Det som Ola Stinnerbom lyckats få fram om tradition och funktion kring bland annat "trolltrummorna" – som de kom att kallas – sammanställs nu i en omfattande utställning. Arbetet med utställningen blir i sin tur föremål för en dokumentärfilm som SVT är tänkt att producera.

– Projektet har snabbt vuxit till att omfatta flera delar. Det märks av intresset att det här ligger väldigt rätt i tiden.

I ett första led samarbetar han med Ájtte, fjäll- och samemuseet i Jokkmokk, men här finns planer på en internationellt turnerande utställning, intresset från Nordamerika är stort.

– Många samer lämnade Norden under 1800-talet för att skapa nya liv i bland annat Alaska. Svenska ambassaden i Washington vill hjälpa till så vi kan skapa en vandringsutställning i Nordamerika, det blir tidigast 2025.

I arbetet med att återuppväcka delar av den samiska kulturen har Ola Stinnerbom valt att utgå från sina släktband.

– I det samiska kan man bara prata om sin egen syn på saker och ting. Vi är ett lättkränkt släkte, ler han.

– När Carola landade i Jokkmokk för några år sedan och hade hittat någon gammal samemössa på loppis som hon hade på sig, så exploderade hela Sápmi! Det upplevdes som känsligt på många olika sätt.

Ola Stinnerbom har haft nåjder i släktleden och i arbetet med utställningen samarbetar han med den värmländska filmaren Jeppe Blomgren. Lustigt nog visade det sig att de båda har rötter från samma norrländska fjälltopp.

– Vilken slump, det är helt sjukt, säger Jeppe Blomgren.

– Vi har båda lyckats hamna i lilla Västra Ämtervik och så visar det sig att vi har släkt från samma jävla lilla bergsknalle i södra Lappland. Vi sågs första gången på ett dagis, där vi båda hade barn, och ju mer vi lärde känna varandra, desto mer kom fram om vårt släktskap.

"En galen lapp som hetsade omkring”

Deras samarbete förde dem till USA, det är bara några dagar sedan de återvände efter en intensiv tiodagarssejour.

– Svenska konsulatet bjöd in oss. Och är man i New York passar man såklart på att göra en musikvideo, berättar Ola Stinnerbom.

– Det är viktigt att ha ett nutids- och framtidsperspektiv i utställningen. Jag är artist och gör musik inom hiphop och house, så vi gjorde en video till låten "Native in the City", med sikte på ungdomar. Min dotter Ida var också med på sång och joik. Schemat var så fullt så vi fick göra den på nätterna.

Han använder inte bara kroppen till sång och dans, utan även till akrobatik. Han har arbetat inom cirkusvärlden och även gjort stunts.

– Det strök med några revben i New York när vi filmade. Det är sådant som händer. Sedan bröt jag några till när jag invigde Sveriges ordförandeskap i EU på ambassaden i Washington, jag hoppade lite dumt.

Jeppe Blomgren skjuter in:

– Det var häftigt när Ola körde loss på Times Square i New York bland tusentals människor, rappande i sin skinnkolt. Folk tog ett steg tillbaka, men många blev också väldigt intresserade.

– De såg en galen lapp som hetsade omkring, skrattar Ola.

Du kallar dig lapp?

– Ja, jag är ju lapp. Jag får säga lapp, men inte du, ler han avväpnande och börjar nämna flera värmländska orter som har anknytning till samerna.

– Det har funnit samer i Värmland, de kom redan när Kristinehamn etablerades. Det fanns samer i Arvika, längs kusten runt Vänern och i Fryksdalen. Detta är okänt för många. Men studera Värmlandskartan – du hittar namn som Lappmoudden och Lapptjärnen nära Hagfors.

Hur kom det sig att samerna sökte sig till Värmland?

– Jag tror de sökte nya områden när de fick tvångsarbeta vid silvergruvan i Nasafjäll. Många dog i arbetet vilket ledde till att man drog sig söderöver. Men de tvingades tillbaka upp av drottning Christina.

Vad i den samiska kulturen är du mån om att framtiden får med sig?

– Samerna har sökt sig över hela världen, de finns inte bara uppe i norr. Men vi är ett historielöst folk. Vi har inte skrivit vår historia. Många unga samer växer upp utan vetskap. Det är rasbiologer som tecknat vår historia, allt som står skrivet måste läsas med det i åtanke.

Ditt arbete blir ett sätt att göra historien rättvisa?

– Många samer med mig vill berätta vår egen historia. Hur samiska namn tvättades bort, hur allt samiskt skulle raderas.

Är Stinnerbom ditt samiska namn?

– Ja, ursprungligen hette vi Stinner på 1700-talet och Stinnerbom betyder "tjock plånbok". Vår anfader var affärsman med en massa pengar. Jag har fyra bröder, bland annat Leif som jobbar med Västanå Musik & Teater. Vår mamma var same och pappa var en Svenne-Banan. (skratt) I vår familj har vi valt tydligt var vi känner oss mest hemma – min tredje bror, som bor i Växjö, ser sig inte same utan som svensk till exempel.

Tror du att det kan vara svårt för gemene man att ta till sig delar av den samiska kulturen, det du berättar om hur du får kontakt med dina anfäder genom dans och joik till exempel?

– De flesta människor i världen har en religion, de tror på något. För mig som same innebär döden en resa till en annan dimension, en parallell-värld. Där av den nära kontakten med anfäderna. De större religionerna har bestämt vad som är hedendom och satanism, utan att förstå att det samerna är en typisk urfolksreligion. Samer är ett naturfolk. Men det är klart att det blir en kulturkrock för många när de möter välutbildade människor som samtidigt säger sig kunna kommunicera med sina förfäder, jag kan förstå det.

Nutidsmänniskan lär väl ha ett och annat att lära sig av ett naturfolks tankar och seder vad gäller synen på klimat och användandet av jordens resurser?

– Absolut. I delar av samisk tradition tänker man sju generationer framåt när det gäller vad man äter till exempel. Man hade för länge sedan en tanke om att det vi stoppar i oss påverkar generna. Tankar som denna är självklara hos naturfolk. Vi har tappat kontakten i dag med det som är mänskligt, sunt och bra. Vi har bytt ut det mot hets, stress och jakt på ekonomisk framgång.