Törneman får revansch: ”Det sas att han hade nitroglycerin i sina ådror”

En främmande fågel har kommit hem och en svårfångad själ väcks ur sin slummer.

Det tog 76 år, men nu ägnas modernisten, föregångaren och värmlänningen Axel Törneman åter en stor utställning på Värmlands museum.

– Han spränger gränserna för konsthistorien, säger Adam Korpskog, curator.

Utställningen ”Axel Törneman – bohemliv och modernitet” visar en bred bild av konstnären, som föddes i Persberg utanför Filipstad 1880 och nådde till såväl Paris som Stockholm med sitt måleri.

Bredden är också ett måste för att Törnemans konstnärskap ska göras rättvisa.

– Han står aldrig stilla. Han rör sig hela tiden, han är rastlös, sökande, säger Adam Korpskog, utställningens curator, och konstaterar att Axel Törneman är en ”svårfångad konstnär” och "en främmande fågel" i Sverige.

”Spränger gränserna”

– Ett av målen med att göra en utställning brukar vara att besökarna ska förstå vad den här konstnären ville. I Törnemans fall är det väldigt svårt, för hans konstnärskap är inte alls enhetligt. Det är lätt att säga ”det där är en Fjaestad”, men det är svårt att hitta en Törneman. Det är också det som är det spännande med Törneman: att han spränger gränserna för konsthistorien, säger Adam Korpskog.

Axel Törneman började på en konstutbildning i Göteborg, men drog ganska snabbt vidare, först till München och senare till Paris. Han kom i kontakt med helt nya konstinriktningar och gav sig in i dem. Korpskog nämner Persbergssonen i samma andetag som van Gogh, Gauguin och Matisse och betonar hur han banade väg för svenska modernister.

– Han var en portalfigur för den svenska modernismen. Han är en av konstnärerna som utgör en brygga mellan det gamla och det nya, säger Adam Korpskog.

”Hans stora genombrott”

Bland de 80-talet verk som visas på utställningen finns Axel Törnemans två mest kända målningar i vardera två versioner: Bretagnare I och II samt Nattcafé I och II.

Hans målning av bretagnarna blev en riktig snackis på höstsalongen i Paris 1905.

– Det blev hans stora genombrott. Höstsalongerna var utställningar där man visade den moderna konsten och 1905 var det framför allt första gången Matisse ställde ut stort. Där visas också Törnemans Bretagnare och den gör egentligen mycket större succé än Matisse. Törneman beskrevs då som en svensk van Gogh.

”Nu känner alla till mitt namn”, skriver Axel nöjt i ett brev till sin pappa hemma i Persberg.

– 25 år gammal har han tagit Paris med storm.

En käck dysterkvist

Men oomtvistad är varken han eller genombrottsmålningen. Det finns de som tycker att han gjort karikatyrer av människorna i Bretagne-målningen. ”Man tycker att jag är galen” skriver han också till sin pappa.

– Törneman var verkligen en person som blev gränsöverskridande.

Även som person var han mångbottnad.

– Han beskrivs som en person som ibland var väldigt käck och glad och talade bred värmländska, en lång mörk kavaljer som damerna ofta föll för. Ibland var han också en dysterkvist. Han hade mörka, melankoliska perioder när han nästan var okontaktbar. Han är ganska svår att ringa in! Han var en intensiv och dynamisk person och en del sa att han hade nitroglycerin i sina ådror istället för blod.

Det sistnämnda syftar delvis på att hans pappa var sprängexpert i gruvsamhället Persberg, men beskriver också konstnärens kraft och ombytlighet.

– Målet med utställningen här blir att man ska förstå mångsidigheten, säger Adam Korpskog.

Från väggar till frimärken

På utställningen ryms därför både virvlande rörelse och melankoli, men också både monumentalverk och miniatyrer.

Törneman utförde inte bara stora målningar och fresker, han var också illustratör och skapade bokomslag, skämtteckningar och frimärken – och nya kontroverser.

Adam Korpskog visar hans teckning av Gustav V:

– Det här frimärket orsakade stor skandal, eftersom kungen avbildas utan krona och frontalt (rakt framifrån, reds anm). Då tog man ur det här frimärket ur kollektionen efter bara ett år.

”Ställ inte ut i onödan”

Axel Törneman dog redan 1925, bara 45 år gammal, och kom ganska snart i skymundan. Yngre konstnärer han banat väg för tog över; Adam räknar upp namn som Grünewald, Dardel och Hjertén.

Att Törneman var sparsmakad med att ställa ut kan också ha bidragit:

– Separatutställningar hade han bara fyra stycken: i Lund 1907 och i Stockholm 1915, 18 och 21. Törneman själv beskrev det som att man ska inte ställa ut i onödan, säger han och jämför med musiker och regissörer:

– En del har flow och massproducerar filmer, trilogier och album; andra kryper in i ett skal och gömmer sig där i tio år.

76 år senast

För Törneman blev tiden i gömslet längre än så. Det är 76 år(!) sedan Värmlands museum senast hade en stor utställning om honom.

Vad hade han tyckt om att det blir en utställning nu då? Han hade väl inte tyckt det var onödigt?

– Det hade han tyckt om. Definitivt. Han förtjänar ju så mycket uppmärksamhet han kan få, säger Adam Korpskog.

Och uppmärksamheten växer. Det har kommit böcker och han börjar bli i ropet igen.

– Mycket av det här handlar om att uppväcka Axel Törneman ur hans slummer, som han tyvärr fallit in i. Det finns ett stort intresse nu för att skicka ut Törneman utomlands, till Paris, men då tänker jag Värmland först, säger Adam Korpskog.

Minnen som aldrig lämnar

Törneman glömde heller aldrig Värmland.

– Han återvände alltid till hemmet i Persberg, han fick på baler i Filipstad och han mindes hela tiden sin barndom i Persberg. På 20-talet skriver han att alla hans målningar påverkats av ”de värmländska skogarnas sus, älvar som virvlade, lågor som steg mot skyn från hyttor där järnet smältes. Det är minnen som aldrig lämnar mig, bilder från barndomen, som ofta kommer igen i mina målningar, allt inspirerat av barndomsintrycken som bränts fast i min fantasi”.