Jag har haft förmånen att få lära känna Leif under nästan 70 år. Första mötet var i familjens klädesaffär Sveders Hörna, där Leif fick ekipera bröderna Nordenberg inför skolavslutningen i slutet av 50-talet.

Det har under åren följts av möten både på och vid sidan av bandy- och fotbollsplaner. Och framförallt av goda samtal när vi sågs i olika sammanhang. Senast bara för någon månad sedan, då Leif i vanlig ordning med ett brett leende stannade till, vid ett av dessa många möten som skedde på stan, för att byta några ord.

Just detta att alltid med stor glädje och omtanke möta både vänner och okända var något av Leifs signum.

Backhoppare

Idrottskarriären inleddes med ett värmländskt skolmästerskap i backhoppning. Dåvarande svenske rikstränaren, norrmannen Hilmar Myhra, spådde den unge tonåringen en lysande framtid som backhoppare.

Men Leif valde bandyn och 1953 vann Arvika Bandyförening JDM efter att ha besegrat storlagen Slottsbron, Lesjöfors och i finalen Karlstad-Göta. Efter 1-1 i Karlstad blev det omspel på Viksvallen (som spolats upp inför skrinnar-SM) och ABF-seger med 3-1.

Bandy, ishockey och fotboll fyllde sedan Leifs idrottsvardag. Under sin utbildning till skräddare hos klädesfabriken Rang i Nässjö prövades den 20-årige Arvikabon i allsvenskarnas reservlag, men valde att återvända hem till Arvika. Och till Hörnan där Leif under många år klädde upp Arvikas juniorer.

Ultimatum

Vintersöndagarna var hektiska för den talangfulle Sveder. Bandy mitt på dagen med ABF och hockey på kvällen för Arvika FF i det sena 50-talet. Nyvalde AFF-ordföranden, kommissarien Erland Olofsson, ställde dock bandyspelarna inför ett ultimatum – hockey eller bandy!

Leif valde bandyn, men sedan ärkerivalen Arvika BK kört över AFF i säsongens första derby med 7-0 inför 2 000 åskådare i Jennys Hage, krävde spelarna hans återkomst i laget och Olofsson fick ge sig. När lagen möttes i säsongens andra derby vann AFF med Leif i laget med 6-1.

Allsvenska Grums uppmärksammade hockeyspelaren Sveder, men bandyn gick före och han tackade nej.

Världens bäste

26 år gammal debuterade Leif i allsvenska Karlstad-Göta och två år senare blev han lagkapten i bandylandslaget och fick uppleva tre VM-turneringar (65, 67, 69), som gav ett silver och två brons och titeln ”Världens bästa försvarare” i de två sista turneringarna.

En SM-final blev det för Leif och Göta 1967. Förlust med 3-1 mot Örebro SK på Söderstadion. Efter framgångarna i VM och hans storspel hela säsongen i allsvenskan och VM tilldelades han bandyns mest prestigefulla utmärkelse – Årets man.

Bandykarriären avslutade Leif på hemmaplan. Detta som spelare och ledare efter att året före varit spelande tränare i Vänersborg under säsongen 1971-72.

När ABK och AFF gick samman i IFK Arvika 1962 var Leif en av de tongivande försvarsspelarna. Fem år senare debuterade laget i div II (då fotbollens nästa högsta serie) och kunde under nye tränaren Sivert Sandbergs ledning bjuda på fem säsonger av fotbollsfester.

Fysiken räddningen

Leif Sveder levde under hela sin karriär på sin starka fysik. Som försvarare var han känd för sin tuffa spelstil. Det var också denna goda fysik, som räddade hans liv, när han som pensionär tränade travhästar. Leif försökte vid ett träningspass få en skenande häst att väja undan, men av kollisionen med hästen slängdes han tio meter upp på näraliggande farstubro och rakt in i en dörr.

Med elva knäckta revben, nyckelben och en punkterad lunga låg han sju dagar på intensiven. En månad senare satt han i sulkyn igen.

Jag har som journalist, ledare och vän haft möjlighet att kontinuerligt träffa Leif och verkligen lära känna honom. Lika taktisk, hård och kompromisslös som han var i sitt idrottsutövande, lika varm, vänlig och genuint intresserad var han av varje människa som kom i hans vardagliga väg.

Vi är många som fått våra liv berikade av människan Leif Sveder!

Tack!

Jan Nordenberg