Mitt liv som Amelia

Såg ni Amelia-serien på SVT?

Jag kan i förtroende avslöja att det var Amelia som förlöste mig som man.

Hade hon inte en dag stolpat in på redaktionen i sina orangea sylvassa skor och spänt ögonen i mig och sagt ”Lasse, jag vill att du skriver en krönika om hur du blev man” hade jag aldrig kommit ut ur garderoben.

Blev man!? Hjälp. Är jag ens en man?

Ja, det är du nog.

Jag blev livrädd. Mina kompisar tryckte diskret i sina redaktionsskrymslen, till lika delar bittra och hånfulla.

Okejrå, svarade jag efter en tjugosjundedels sekunds tvekan.

Jag skrev ”Min barndoms män bar uniform”. Jag minns att krönikan bemöttes med ungefär lika mycket stum beundran som gapig tystnad. Själv var jag dock redan fast i det drogträsk som det innebär att skriva personligt om sig själv i en tidning. Inget kan vara mer tillvänjande. Tro mig. Det är som heroin. Du kommer aldrig loss.

Nu ser jag dokumentären om Amelia. Två avsnitt. Jag älskar dem. Många av mina bekanta tycker illa om den. Jag förstår inte varför. ”För lång, för dålig, för slafsig.” Tycker folk. Jag tycker tvärtom. Underbar skildring av en människa man vill veta så mycket som möjligt om.

Jag läser lite i krönikan jag skrev den gången. Den är lätt att hitta. Finns med i min första krönikesamling i bokform. ”Den manliga hemligheten”. Prettotitel. Men bra. 1994. Slutsåld sen evigheter, men finns säkert på bibblan. Hyfsat läsvärd. Treplus. ”Tack till Anders Gerdin och Amelia Adamo” står det på första sidan. Bara en sån sak. Mitt yrkeslivs två viktigaste personer. Han från Munkfors. Hon från Rom. Förordet skrivet av Malou von Sivers. Mycket bra.

”Min barndoms män var klädda i uniformer och jobbade på Långbro mentalsjukhus./…/Mina drömkvinnor var de man läste om i tidningarna någon gång och som verkade tillhöra en annan värld. De gick på danskrog, de raggade upp män och de låg med män tämligen urskiljningslöst. Det var den verkliga drömvärlden. Ljuva dröm att bli uppraggad.”

På den vägen var det. Jag skrev knappt om annat i åratal. Förutom Carola och Springsteen.

Jag blev fast krönikör hos Amelia och i Söndagsbilagan och i Damernas Värld och en massa andra ställen. Böcker. ”Spanarna” i radio, ”Sommar” i P1.

Men det var Amelia som frigjorde den där lilla människan som vågade skriva om sig själv och om det mysterium som är kvinnan. ”Den hemliga kvinnligheten” hette bok nummer två. Finns på bibblan, den också, hoppas jag.

Förra året blev jag uppringd av redaktionen för dokumentären i SVT. Vi pratade länge och bland annat var de ute efter namnet på nån av alla de som varit emot att Amelia fick bli chef på allvarliga och gubbiga Aftonbladet. Jag kom inte på nån, trots att det ju fanns massor. Båda bland de makthungriga kvinnorna och de maktmätta männen.

Men att de sen skulle prata om det i dag är en annan sak. Alla visste vi ju att det var Amelia som räddade livet på den där döende gubbtidningen genom att dra dit en ny köpgrupp när alla män bara ville läsa Expressen.

Amelia vann. Motståndarna förlorade.

Förlorare vill sällan prata om att de hade fel.

När Amelia slutade på Aftonbladet 1986 så var det stort avskedskalas. Hur skulle hon firas? En festkommitté bestämde att det skulle spelas en pjäs om Amelia. Rollen som den gamla primadonnan tillföll mig. Jag tvingades in i Amelias rosa dunpäls och spelade ut alla hennes egenheter. Hon skrattade förtjust, vill jag minnas.

Skorna jag fick var hennes orangea skyhögklackade med slejf.

Under pälsen bar jag Amelias rosa-vita siden leisurewearkostym a la lättpyjamas. Snodd ur tvättunnan hemma av hennes man Thorbjörn Larsson, Aftonbladets chefredaktör.

Jag gick med lätta steg på scenen.

– Vi var många kvinnor i publiken som svårt avundades Lasse hans eminenta sätt att hantera klackhöjden, skrev reporter Anita Hansson i en betraktelse.

När Amelia och jag möttes senast var det på hennes exman Thorbjöns begravning.

Amelia gick inte på minnesstunden, men jag rapporterade via sms att hennes son hållit ett väldigt fint tal. ”Du hade varit stolt över det”, skrev jag. ”Nu är jag stolt”, svarade Amelia.

Efter att ha sett de två avsnitten av dokumentären sms:ade jag en tidig lördagskväll:

”Nu har jag sträcksett båda programmen. Helvete vad starka och bra. Jag är fan stolt över att ha fått känna dej och jobba med dej!!”

Hon svarade:

”Kära Lasse, få beröm från dig. Wow. Sitter och njuter av bastu och GT och så kommer det här. Vilken klimax. Tack.”

”Du är bäst!!” svarade jag.

För det är hon ju.

Ingvar Kamprad möblerade folkhemmet.

Amelia Adamo gav det guldkant och en rosa dunpäls.

Så enkelt var det.