Hoppa till huvudinnehållet

Mobbades i skolan – nu berättar de: ”Ett rent helvete”

Publicerad:
De utsattes för mobbning i sin uppväxt – och berättar nu sin historia.
De utsattes för mobbning i sin uppväxt – och berättar nu sin historia. Foto: Tommy Pedersen

29-åriga Sofie beskriver sin tid i gymnasiet som ett rent helvete.

De som utsatte Andrea, 22, bestämde att ingen skulle få gå närmare henne än tio meter. Sedan konfronterade hon mobbarna i ett tal till klassen.

Maja, 19, har skrivit upp allt elakt hon kallats på sin telefon – för att komma ihåg.

– Jag har försökt förstå varför man ens säger så.

Mobbning förstör liv. Vissa tar sig ur det, andra inte.

I en ny artikelserie djupdyker NWT i ämnet.

Vi har pratat med de som varit utsatta, en mamma som förlorat en dotter och kartlagt hur misstänkt diskriminering hanteras på Värmlands skolor.

Här är "De utsatta”.


Del 1: De mobbades under sin uppväxt

Sofie Sjöberg Karlsson, Andrea Modén och Maja Eriksson blev mobbade under sin uppväxt.

Nu väljer de att berätta sina historier och skildra sina upplevelser. De hoppas att deras erfarenheter kan få folk i skolorna att öppna sina ögon – för att stoppa mobbningen.

Sofie Sjöberg Karlsson, 29: Här är min historia

”Det började egentligen med att i låg- och mellanstadiet var jag en av de populäraste. Då var jag någon form av ledarfigur i gruppen. Men mellan sexan och sjuan köpte jag och mamma en häst – en häst som alla ville ha.

Efter det sommarlovet var det som att allt vändes upp och ner. Alla vänner jag varit nära sedan dagis slutade att titta åt mitt håll. Det var som om ingen visste vem jag var. De pratade inte med mig och sa inte hej.

Jag var som luft.

Det fortsatte så nästan hela högstadiet. Det blev mer och mer utanförskap. Jag kände inte att jag tillhörde någon. När alkohol kom in i bilden visste mina kompisar att jag inte drack – jag gör fortfarande inte det – och då kom de på att det inte var någon idé att bjuda in mig.

Jag var aldrig med på tjejkvällar, hemmafester eller klassfester. För min del har det varit psykisk mobbning. Jag fick mer och mer ont i magen, mådde illa och fick IBS.

Mitt fokus låg på att få godkända betyg och en nystart i gymnasiet.

Min mamma läste någonstans att det fanns 13 olika punkter på att veta att ditt barn är mobbat. Jag hade alla, förutom en: det var självmord. Och de tankarna hade börjat komma.

Detta påverkade även min mammas hälsa. Det gick ut över hennes jobb och alla hennes kollegor. Hela min släkt. Det påverkade så många mer än bara mig och det hade jag dåligt samvete över redan då. Att man framstod som ett problem. Det tyckte skolan också.

Sofie Sjöberg Karlsson.
Sofie Sjöberg Karlsson. Foto: Tommy Pedersen

Sedan kom gymnasiet och det fungerade okej, tills jag hamnade i en diskussion med en tjej i klassen och vi blev ovänner.

Det blev startskottet för mobbningsperiod två – som var ett rent helvete. Jag kunde ropa på människor i korridoren. Det kunde liksom bara vara jag och de i en korridor och de fullständigt ignorerade mig.

Jag försökte skapa några nya kontakter, men det var inte det lättaste. Särskilt med den självkänslan man hade.

Ingen såg problemen, inte ens lärarna eller rektorerna.

Jag utsattes för sexuella trakasserier. En tjej i klassen tog en gång en killes telefon och smed planer kring mig. Jag fattade att något skulle hända.

Sedan skickade de ett sms till mig och frågade om vi skulle ha sex på toan. Jag tog inte upp telefonen för att hela klassen skulle skratta. Jag tog först upp den efteråt och satt kvar efter lektionen.

Jag bröt ihop. Läraren frågade vad som hade hänt och då var det raka vägen till rektorn och min mamma kom.

Efter det här och massa annat eskalerade det. Min kropp slutade ta upp näring. Jag vägde 43 kilo och blev sjukskriven i fem veckor.

Skolan lovade att de skulle ta in en mobbningsexpert, så att det skulle vara bättre när jag kom tillbaka. Men när jag kom tillbaka fanns ingen och vi fick tjata.

Till slut kom en.

Hon försökte dela upp klassen i två grupper i en övning. Uppdelningen skulle klassen göra själv.

Alla tog sina stolar och satte sig längst bak i klassrummet och jag blev kvar längst fram ensam.

Hon försökte få folk att flytta på sig. Hon frågade: ’Vem kan vara med Sofie?’

Då sa en tjej ’ingen’. Experten fick inte genom övningen och lämnade. Hon sa att hon aldrig varit med om något liknande.

Sofie Sjöberg Karlsson.
Sofie Sjöberg Karlsson. Foto: Tommy Pedersen

Jag skapade hela tiden nya sanningar. Att det var mig det var fel på.

Jag orkade inte. Jag kände att jag inte ville leva. Men jag kunde heller inte ge min familj det sveket efter allt de har gått igenom. Jag vet ju att de älskar mig. Jag kunde inte svika dem och det var det som höll mig vid liv.

Sista veckan i tvåan fick jag byta skola. Eftersom skolan sa att de inte kunde lösa problemen.

Jag hade lärt känna en tjej i Karlstad via ridläger och jag trivdes med hennes kompisar. Därför flyttade jag hit.

Men mobbningen slutade inte för det. De fortsatte även via sociala medier att trakassera mig.

Det var heller inte det smartaste att flytta för att det har inte varit lätt att åka tillbaka. Jag har fortfarande i dag svårt att röra mig i vissa stadsdelar hemma och min gamla gymnasieskola vill jag inte se. När jag minns tillbaka ser jag mig själv gå runt ensam eller sitta ensam i matsalen.

Jag har verkligen jobbat med det här. Varje dag jobbar jag med det. Jag har släppt mycket av allt trauma och försökt minska det här med övertänkandet som nästan blivit en personlighet. Jag har lärt mig att älska mig själv.

Sofie Sjöberg Karlsson.
Sofie Sjöberg Karlsson. Foto: Tommy Pedersen

Folk jag träffar nu brukar säga till mig att jag inte ser ut som den klassiskt mobbade personen. Men mobbningen har inte ett ansikte. Det tycker jag är viktigt att markera mot. Vem som helst kan bli det.

Jag uppmanar alla att våga ta hjälp utifrån och att prata om det”.


• Andrea Modén, 22: Här är min historia

”Jag har förträngt mycket. Jag kommer inte ihåg hur allt startade.

Men det var på högstadiet, i slutet av åttan, som det drog i gång.

Innan var det lite intriger i vårt tjejgäng. Men sedan gick typ sju–åtta tjejer emot mig och började sätta in regler, som tiometersregeln.

Den innebar att ingen i skolan skulle få vara närmare mig än tio meter. Kom jag runt hörnet så ropade de ’tio meter!’ och sprang ifrån mig.

Dessa tjejer var populära och hade stort inflytande. Det gjorde att många andra som inte var med i gruppen gick med på vad de sa. Många ville inte vara med mig, som att de var rädda för att gå emot det här gänget och för att bli behandlade som jag.

En gång blev jag jagad av en tjej in i ett grupprum. Hon ropade elaka saker efter mig. När hon stod och ryckte i dörren var det två lärare utanför som inte gjorde någonting.

På högstadiet hade jag en kompis. På gymnasiet kom hon i en annan klass och i min klass hamnade många som hade varit elaka mot mig innan.

De började skrika att ’det luktade hora’ om mig. De ropade det på fester och så fort de såg mig sa de det. Jag vågade inte säga emot. Jag var osäker och de var många.

Det fanns ingen som stod upp för mig. Folk hörde det där och liksom skrattade för sig själva. Ingen tog mig i försvar.

Jag minns mösspåtagningen. Den var hemma hos en av dessa tjejer och då var alla välkomna utom jag. Vi var på skolan först och när man skulle gå vidare fick jag gå hem. På studentfester var det blickar och så.

Ibland fick jag vara med i det här gänget i några veckor, sedan fick jag inte. Då var jag så dum att jag hängde på för att jag inte ville vara själv, men jag insåg att det inte fanns någon vits med det.

Andrea Modén.
Andrea Modén. Foto: Helena Karlsson

I klassen fanns det några pojkar som jag i stället umgicks med.

Tjejerna hade jag varit kompis med innan, när vi var yngre. Men en efter en gick de emot mig. Jag har aldrig fått något svar om varför. De har aldrig erkänt att de varit elaka mot mig.

Min mamma ringde hem till deras föräldrar och pratade med dem om vad som hade hänt och inledde ödmjukt med ’att om Andrea också gjort något kan jag prata med henne’. Men det var aldrig någon som kunde svara på vad jag hade gjort. Deras föräldrar sa också att ’mitt barn säger att de inte har gjort något och det litar jag på’.

Vid vissa tillfällen sa jag emot men då möttes jag bara av skratt och ’vem tror du att du är’ och ’du är inte så bra som du tror’.

Lärare i skolan försökte ta in oss på samtal i ett litet rum med mig och alla andra. Då skulle jag sitta och berätta hur jag kände mig. Det tyckte jag var en utsatt sits och då vågade jag inte riktigt öppna mig.

Jag har aldrig känt det stödet jag behövt av en vuxen.

Vi hade ett trygghetsteam på skolan. Och där fick jag reda på en sak som en av tjejerna tyckte jag hade gjort. Det var att jag en gång hade köpt en likadan tröja som en av tjejerna. Då kom man fram till att jag inte skulle använda den tröjan och att jag fick lyssna på det.

Andrea Modén.
Andrea Modén. Foto: Helena Karlsson

Jag läste en kurs som hette kommunikation och då var en av slutuppgifterna att vi skulle hålla ett tal – ett hyllningstal om någon. Vissa höll det till en kändis, en idol, en förälder eller ett syskon.

Men då såg jag min chans att hålla ett hyllningstal till mig själv. Jag nämnde inga namn men jag berättade om allt som hänt och hur det har fått mig att känna. Att det inte var någon självklarhet att jag skulle stå här i dag.

Jag fick avbryta jättemånga gånger för att jag bröt ihop och grät. Men jag kände att jag måste göra det här för att jag behövde det.

Läraren tyckte det var jättebra och trodde på allt jag sa. Han lyssnade på mig och var en av dem jag kunde prata med.

Därefter gick rykten på skolan om det här talet. Kompisar till de som utsatt mig skrev till mig på Instagram: ’Hur kan du göra så här mot dem’, ’du har hittat på’ och ’det kommer slå tillbaka någon dag’.

Sedan fanns det andra i klassen som tyckte det var jättemodigt och andra sa förlåt och att de inte visste om att det var så hemskt för mig.

Andrea Modén.
Andrea Modén. Foto: Helena Karlsson

Jag mår bättre i dag, men har fortfarande men efter allt som har hänt, som att jag har svårt att lita på personer, till exempel. Jag vågar inte släppa in folk.

Nu läser jag till förskolelärare för att jag vill vara med och göra skillnad, redan när barnen är små”.


• Maja Eriksson, 18: Här är min historia

”De första grejerna jag minns var i årskurs två i grundskolan, sedan har det blivit värre och värre ju äldre jag blivit.

Jag kände att jag aldrig passade in. På skolan var det många grupper. En grupp som umgicks för sig här och en som umgicks för sig där. Jag var emellan typ. Jag var aldrig 100 procent med i en.

Det var mycket utfrysning och mamma fick hämta mig flera gånger på skolan för jag kunde inte vara kvar.

Jag var som en boll.

Man kastade i väg mig när man inte ville ha mig längre. Det var blickar och suckar, som att jag var helt dum. Jag syntes inte och jag var inte viktig.

Jag minns en gång när vi gick i sjuan. Vi var ett tjejgäng som ibland hade tjejkvällar och åt mat tillsammans.

Och vi skulle vara hos mig den här gången. Den dagen hade de andra tjejerna suttit och skickat till varandra på mobilerna om att de inte skulle åka till mig, och jag hade ingen aning, och ingen sa något om det.

En kvart innan alla skulle komma, när mamma och pappa hade fixat med mat, då skulle de inte komma och så åkte de hem till en annan tjej.

Då ifrågasatte mina föräldrar det till deras föräldrar.

Efter det accelererade det och jag blev totalt utfryst. De har aldrig sagt varför.

Maja Eriksson.
Maja Eriksson. Foto: Helena Karlsson

En gång sa jag till mamma: ’Varför lever jag när ingen vill vara med mig?’. De orden glömmer min mamma aldrig.

Jag har skrivit ner allt jag fick höra mellan sjuan och nian. Det har varit att jag har haft fult hår, fula kläder, att jag betett mig dåligt, att jag var orange i ansiktet, att jag sminkade mig fult och att jag var för smal.

De har sagt till mig ’vi vill inte se dig’, ’du var inte den jag trodde’, ’du var inte den Maja jag blev kompis med’, ’du trycker ner folk’, ’spyr när jag ser dig’, ’gå och häng dig’, ’henne skiter jag i’ och ’sparkade på ett träd och låtsades att det var du’.

Jag har skrivit ner det för att jag har försökt förstå varför man ens säger så.

Vi har varit i kontakt med skolan. Det var möte på möte. Men vi har inte fått den hjälpen vi behövt.

Jag fick lära mig acceptera att läget var så och att jag var tvungen att gå i grundskolan. När jag gick ur nian insåg jag hur mycket det har förstört för mig.

Maja Eriksson
Maja Eriksson Foto: Helena Karlsson

När jag gick ur kyrkan den dagen störtgrinade jag. Den sommaren var hemsk. Depressionen, sömnsvårigheterna och min ätstörning tog fart.

Jag skrev ett brev till rektorn på grundskolan när jag började gymnasiet. Jag tackade för allt de inte gjort och att jag tyckte att deras agerande var fel och att jag hoppades att detta brevet kan hjälpa framtida elever att inte vara med om samma sak.

På gymnasiet har jag gått på distans och ska ta studenten till våren. Det har jag gjort för att jag klarar inte av att vara där, jag klarar inte av skolmiljön.

Jag tycker att det är så himla tragiskt, för jag upplever att jag inte har fått de vanliga tonåren som många haft med planer varje helg och fester. Min ungdom blev så bortkastad, men det är inget jag kan påverka nu. Tråkigt, men så är det.

Maja Eriksson.
Maja Eriksson. Foto: Helena Karlsson

Jag mår bättre i dag , det är mycket upp och ner så klart men i stort är det mycket bättre nu.

Mobbingen är något som det överlag inte pratats så mycket om, för det känns som att många tycker att det inte är så allvarligt. Men jag tycker att det är så viktigt att nå ut och berätta hur en person faktiskt kan känna”.


Det här var del ett av NWT:s artikelserie ”De utsatta”.

• Här kan du läsa del två:

Mobbades i skolan – nu berättar de: ”Ett rent helvete”

• Här kan du läsa del tre:

Artikeltaggar

BarnDe utsattaKarlstadLärareSkola och utbildningSkolorVärmlands län

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.