Prassel, snicksnack och surf – störningsmomenten som bryter scenmagin

Prassel och prat, mobilsignaler och smygsurf. I salongens mörker kan allt hända – eller?

Här är några värmländska scenprofilers värsta publikupplevelser.

Har du en gång sett Tommy Körberg snäsa av en surfande åhörare på CCC vet du ett säkert: du vill aldrig hamna i det läget.

Och handen på hjärtat, inte är väl du en av de där snacksaliga typerna som måste tala om för kompisen bredvid vad som händer på teaterscenen? Och om din telefon, trots att den naturligtvis är ställd på ljudlöst, ändå råkar ringa: svär nu vid vad du finner heligt att du inte svarar, inte ens för att säga ”jag är på konsert, jag ringer sen”.

Kommentatorerna i publiken

Scenbranschen är igång i full skala efter pandemieländet, men minns alla ”hur man gör” när man umgås i teatersalongerna? Och vet nybörjarbesökarna vad som gäller?

NWT kollar vett och etikett-läget med företrädare för några av Värmlands stora scener.

– Ett nytt fenomen jag tycker man ser mer är att folk sitter och kommenterar och pratar lite som att man sitter och ser på en Netflix-serie. Man känner behov av att berätta att det där är ju prästens fru och hon spelades ju av den i filmen, säger Tobias Norelius, vd och producent på Säffleoperan, där musikalen Såsom i himmelen spelats i höst (nypremiär 17 februari).

– Det finns nästan i varje föreställning. All publik har ju inte känslan för att nu ska jag inte säga något, för nu händer det något spännande eller stämningsfullt på scenen. Det sitter folk runtomkring som inte tycker det är så trevligt, så det är väl jättebra om man försöker hålla en låg ton om man nu måste säga något. Det är ju inte tv du kollar på! säger Anders Dahl, vd på Scalateatern.

Stäng av, stäng av, stäng av

Mobiltelefoner är också en vanlig störningskälla.

– Ibland ringer det på riktigt dåliga ställen rent konstnärligt, när det är som mest allvarligt och tyst på scenen, säger Tobias Norelius och tillägger att han aldrig ser någon ta upp telefonen när det före föreställningens början påminns om att telefoner ska vara avstängda.

Det händer att folk svarar och säger ”hej, jag är på teatern”. Tobias Norelius har till och med varit med om en person svarat och fortsatt prata.

– Folk runtomkring blev ju störda och ljusteknikern såg det och satte en ficklampa på den personen, men det slutade med att jag fick resa mig och be den personen följa med mig ut.

Inte bara ringsignaler och pip kan störa övrig publik:

– En upplyst skärm syns på långt avstånd. Telefonen stör, även om den inte låter, säger Tobias.

Att mobilens dragningskraft når hela vägen in i en hyllad föreställning är också värt att filosofera kring.

– Vi kanske har svårare idag att hänge oss till ett forum i taget? Det är ett ständigt flöde som pågår och kroppen och hjärnan kan inte riktigt koppla av. Vi är vana att kolla på Netflix samtidigt som vi googlar kakrecept, säger Tobias Norelius.

Ta toapaus före start

Pernilla Bergland Eduard på Wermland opera tycker att operapubliken generellt skött sig bra under hösten.

– Möjligen att det har varit lite fler än vanligt som gått ut på toaletten innan paus, säger hon.

Att Titanic, höstens stora musikalsatsning på operan, hade en första akt på 90 minuter kan ha påverkat.

Alla vi pratar med säger att de allra flesta sköter sig bra, men visst har det varit incidenter ibland genom åren även på operan. Ibland har artister fått svar på tal från salongen, andra gånger har besökare liksom glömt bort att de inte är ensamma:

– Det kan vara så att någon blir väldigt fascinerad av att vi har en orkester och ställer sig upp på första raden och kollar ner i orkesterdiket, berättar Pernilla Bergland Eduard.

Do´s and don´ts

För den som är nybörjare som teaterpublik, eller faktiskt litegrann glömt av koderna, har hon handfasta råd.

‧ Gå på toaletten före föreställningen. Ta gärna reda på i förväg hur lång första akten är.

– Har man väl gått ut, får man vänta tills det blir paus innan man får gå in igen. Vi är lite stränga där, säger hon.

‧ Stäng av telefonen i flygplansläge och ta inte upp den och titta på den.

‧ Vill du äta godis i salongen, ha det inte i prasselpapper utan lägg över det i en vanlig liten mjuk plastpåse.

Godisrådet uppmuntras även av Anders Dahl:

– Jag tycker själv det är väldigt tråkigt när folk sitter och prasslar. Jag har svårt att gå på bio ibland för det blir mer lördagsgodis än film många gånger, säger han.

”Batterierna är slut”

Leif Stinnerbom, teaterchef på Västanå teater, har inte märkt någon Netflix-effekt efter pandemin.

– Jag tycker inte att folk beter sig som att de är på bio eller på någon digital visning. Folk hos oss har varit väldigt bra, säger han.

Vissa överraskningar från salongen tycker han att man får räkna med:

– Vi har spel direkt riktat ut mot publiken och pratar med dem ibland. Jag har sagt till skådespelarna att om ni ställer en fråga, ställ den på riktigt, som om ni väntar er ett svar. Det sker ibland att även vuxna svarar, precis som på barnteater. Det kan vara att de är så inne i berättelsen att de glömmer att de är på teatern.

Han ler när ett minne dyker upp:

– En gång spelade vi en riktigt intim föreställning om en häxprocess. I slutet av föreställningen har det varit en domstolsförhandling och domaren kommer fram till att han ska döma kvinnan. ”Dom ska fällas och straffet är...” säger han och sen gör han en konstpaus. Då skriker en kvinna ”Batterierna är slut”.

Vilka batterier?

– I hörapparaten! Då blir det svårt för skådespelaren att hålla masken. Hon trodde väl att hon inte hörde när det blev tyst och ville absolut inte missa någonting. Den glömmer vi aldrig.

Skapar tillsammans

Ingen av scenföreträdarna har som ideal att publiken ska sitta tvärtyst hela kvällen. En aktiv publik som är inne i det som spelas och lever med är att föredra.

– Det blir ett möte med publiken och man skapar föreställningen tillsammans, säger Tobias Norelius.

Att leva sig in i det man ser är ett skäl i sig att låta bli mobilen.

– Upplev föreställningen direkt istället för genom kameran, uppmanar Anders Dahl, som också han har en telefonrelaterad anekdot att bidra med.

Pipet som stoppade showen

– Det pep nånstans i salongen och ingen visste riktigt vad det var. En i personalen hörde det också och till slut lokaliserades en telefon som låg i en väska och ringde på låg signal. Han fick hjälpa vederbörande att stänga av, för den personen hörde det inte själv.

Hörde gjorde däremot skådespelaren på scenen: Marianne Mörck avbröt, frågade ”vad är det som låter”, fick beskedet att det inte hade med produktionen att göra, drog ett andetag, tog om en replik och fortsatte.

Att ”the show must go on” är en sanning som står sig.

”Väldigt väluppfostrad”

– De som är proffs låter sig inte bekomma! Jag tycker rent allmänt att publiken är väldigt väluppfostrad, säger Leif Stinnerbom.

Både han och Tobias Norelius nämner Shakespeare och hans teater The Globe.

– Skådespelarna där tror jag fick vara beredda på vad som helst. Om man tänker på det tror jag det har blivit väldigt lugnt, säger Leif Stinnerbom och ger ett perspektiv också från 1800-talets salonger.

Egen hejaklack

– Då fanns en stjärnkult bland teaterdivorna, som hade egna hejaklackar med sig. Då kunde det stå en ledare för klacken framför publiken och dra igång den. Det är traditioner och något slags folkligt sätt att bete sig på teatern och operan, som fortsatt inom idrotten, säger Leif Stinnerbom.

I Säffle har det blivit lite så under hösten, på ett charmigt vis:

– Vid någon föreställning har det blivit en spontan applåd när Gabriella säger ”nu är det dags att ringa polisen”. Och på en föreställning var det någon som ropade ”Bra, Malte!” avslöjar Tobias Norelius.