Walters berättelse lever: pjäsen om Förintelseöverlevaren har spelats 100 gånger

Walter Kielba kom till Sverige sjuk och härjad efter att ha överlevt fyra förintelseläger och en dödsmarsch. I Karlstad fick han ett nytt liv.

– Det var Walters önskan att hans historia skulle leva vidare, säger skådespelaren Mattias Walan.

Nu har han spelat sin pjäs om Walters liv över hundra gånger.

En grupp gymnasieelever från Klara gymnasium strömmar in på Arenan i Karlstad. På fredag är det Förintelsens minnesdag, men redan på onsdagsförmiddagen har de fått bryta det ordinarie skolschemat för att se en teaterpjäs om en människa vars hela liv skakas om av andra världskriget och nazisternas aggressiva framryckningar över Europa.

Det visar sig att Walter Kielba, en till synes helt vanlig äldre farbror i Karlstad, hade en livsresa fylld av dramatik.

Överlever trots allt

Walter föddes i en polsk by och var 17 år när kriget slog till.

Byn invaderas först av ryssar, sedan av tyskar.

Innan andra världskriget är slut har Walter varit tvångsarbetare och skickats från läger till läger, bland annat Auschwitz. Han har slitit ont, svultit och förtvivlat. Han överlever fyra läger och därtill en ökänd dödsmarsch i krigets slutskede, innan han så småningom kommer med de vita bussarna till Sverige och blir kvar. I Karlstad får han ett nytt liv, en ny familj. Sin egen återser han aldrig mer.

– Han jobbade på hotell här, berättar Mattias Walan, som kom i kontakt med Walter via hans dotter Susanne.

– Genom henne fick jag höra hans historia och jag fick förmånen att lyssna på honom. Han hade skrivit anteckningar som jag fick ta del av och det var Walters önskan att hans historia skulle leva vidare, berättar han för NWT.

Lyfter det medmänskliga

Mattias Walan fångade upp denna önskan och skrev pjäsen Svarta moln. Det är en monolog om Walter, kriget, Förintelsen, lidande, död och grymheter, men också om hopp.

– Det jag vill lyfta fram är medmänskligheten. Många som jag har lyssnat på, som överlevt Förintelsen, säger att ”jag gick bara in i mig själv, jag kunde bara fokusera på att överleva och kopplade bort det som hände runtom och då överlevde jag”. I Walters fall tycker jag att han har överlevt på grund av att han hade kvar sin medmänsklighet och omtanke om andra. Det har varit lite karma över det; han gör saker som sen ger tillbaka hjälp till honom.

Mattias spelade pjäsen första gången 2016.

Reaktionerna brukar bli starka och Kunskapsteatern lever upp till sitt namn: här kombineras kunskap och teaterns känsloskapande uttryck.

– Det är det jag brinner för. Jag kan tycka att det är roligt att spela en komedi också bara för att den är rolig, men jag är ju pedagog i grunden och ser det som något fantastiskt att få kombinera att sprida kunskap och väcka frågeställningar. Teatermediet är så häftigt för det kan på ett annat sätt än en text förmedla känslor. Vi gör det här med att jag får spela ut det dramatiskt, det han var med på, med enkel rekvisita skapar vi scenmagin. Vi ser att vi är inne i en lägenhet, men snart kommer jag att ta med publiken tillbaka till Tyskland och det som hände där.

Över 100 föreställningar

Walter Kielba dog i maj 2016, ett halvår innan föreställningen var klar, men Mattias Walan har fortsatt att hålla hans berättelse vid liv.

Nu har han spelat Svarta moln över 100 gånger.

– Det känns jättebra. Vi har spelat väldigt mycket för skolor runtom i Värmland och även varit på turné i Västergötland, men det har även varit offentliga teaterföreningar och aktörer som bokat in oss. Vi fick en spelning på Almedalen för några år sedan, säger Mattias Walan.

Molnen inte borta

Byn där Walter Kielba växte upp hamnade efter krigets slut bakom järnridån. Idag ligger den i Ukraina – och är därmed åter i krig.

– Svarta moln sprider sig än i dag, säger Mattias Walan på scenen.

För NWT har han just berättat om sina känslor när Ryssland invaderade Ukraina.

– Det kändes lite hopplöst. Jag vill ju sprida ett hopp med den här föreställningen, men jag kände att det blir bara värre. Samtidigt kände jag att då är det ju ändå viktigare att sprida hoppet. Vi måste tänka på vad som händer nu.

”Hur agerar vi idag?”

Att knyta samman dåtid till nutid var målet redan när pjäsen skrevs:

– Det här är fakta, så här var det, men samtidigt var det en viktig bit både för mig och för Susanne, att det inte bara får bli ”så här var det då, se så hemskt det var”, utan vi måste få en koppling också till idag. Då kommer frågeställningar som hur gör vi idag, hur agerar vi jämfört med då.