Jag återkommer här i krönikan till min kära svärmor som fyller 89 till sommaren. Min trognaste läsare, och, skulle det visa sig, min skarpaste kritiker. Det var smärtsamt. I min förra krönika lyfte jag ett ämne som står mig mycket varmt om hjärtat och i min iver att liksom uttrycka allt jag ville så blev det hela tydligen obegripligt. Och det fick jag höra.
Poängen med min krönika var att lyfta hur viktigt och avgörande det är att det finns tillit mellan människor på våra arbetsplatser. Och att det inte behöver vara slumpen som styr det hela, utan att det går att på ett medvetet sätt jobba med att skapa tillit på jobbet, hur svårt utgångsläget än kan verka.
Men se där ja! Det var ju inte så svårt? Så långt verkar det väl begripligt, eller?
I min förra krönika körde jag i diket ungefär på samma sätt som vi ofta gör på våra arbetsplatser men när det kommer till relationen med kollegor. Jag krånglade till det så att budskapet inte gick fram. Men hur krånglar vi till det på våra arbetsplatser? Och varför krånglar vi till det?
I grund och botten tror jag det handlar om rädslor, fastän vi kanske inte tänker på det på det sättet. Vi kanske vill något i relation till någon annan, men är osäkra på (eller rädda för) hur personen ska reagera. Kanske blir personen ledsen? Eller arg på mig? Eller tycker jag är osmart? Eller kommer hen tycka något annat dumt om mig eller säga något så att jag tappar ansiktet? Kanske prata bakom min rygg med någon annan?
Allt resulterar i att mottagaren inte riktigt kan vara säker på vad avsändaren menade. Och det är precis det som är meningen.
Det finns en massa sätt att krångla till det, och vad vi i själva verket gör är att vi undviker att benämna det som verkligen ÄR. Låt mig ge ett par exempel: Ett sätt är att linda in det i så många ord att det är omöjligt för den andre att begripa vad jag vill ha sagt. Ett annat – mycket vanligt – sätt, är att prata indirekt. Alltså använda ironi, sarkasm, eller en skämtsam ton. Känner ni igen det? Det finns människor på varenda arbetsplats som har utarbetat det till en fullkomlig supertalang. Allt resulterar i att mottagaren inte riktigt kan vara säker på vad avsändaren menade. Och det är precis det som är meningen. Vi verkar må bra av att där finns en liten dimridå för det känns som att den dämpar eventuell skada och skyddar oss. Vi gör förstås inte det här medvetet. Stresspåslaget kan ju vara enormt efter att vi levererat ett budskap som är väl inlindat. Adrenalinet pumpar i kroppen efter att vi sagt det vi skulle säga, men problemet är att mottagaren fortfarande inte har fattat någonting.
Om du är en som sitter där och känner irritationen växa och undrar om man aldrig får skämta och ha en skön och kul jargong på jobbet? Jo! Förstås får man det! Men kanske passar det att vara neutral i tonen någon gång? Och ställ för Guds skull en fråga med jämna mellanrum och checka av hur personen har det. Och visa att du är uppriktigt intresserad av svaret.
Ju mer vi kan vara autentiska på jobbet, alltså visa oss som dem vi är, desto mer bygger det tillit.
Om du är en som sitter där och skruvar lite på dig och inser att du kanske krånglar till det en del i onödan och undrar hur du kan ta dig ur det? Tänk: Pang på rödbetan. Eller K.I.S.S: Keep It Simple Stupid. Försök bli medveten om vad det är du verkligen tänker och känner i relation till den andra personen. Skala av onödiga ord och bara säg det. Som dämpare använder du istället en fråga: Hur tar du emot det jag just sa? Vad tänker du nu? Vad känner du nu? Kanske är personen ledsen eller arg, men du har åtminstone öppnat upp för att prata om det.
Ju mer vi kan vara autentiska på jobbet, alltså visa oss som dem vi är, desto mer bygger det tillit, och tillit gör oss gott. Men allt går väl inte att säga? Finns det inte saker som rör relationen och som kan såra så mycket att det bara skulle förstöra tilliten? Jag håller med min vän, S. Jag tror, som hon, att det faktiskt går att säga nästan vad som helst om vi visar att vi gör det för att vi bryr oss om vår relation. Gör det bara! Receptet låter så här: Ta först en stor skopa kärlek (viktigast), lägg till de ord du behöver - de du verkligen menar, och tillsätt mot slutet en eller flera uppriktiga frågor om hur den andre tar det. Tillagningstiden varierar.
Och jag? Jag sitter här och väntar på samtalet från svärmor.
Veronica Molander
Arbetsrättsjurist i Karlstad