På en presskonferens under tisdagskvällen underströk statsminister Ulf Kristersson (M) att det allra viktigaste för Sverige nu var ett snabbt inträde i försvarsalliansen Nato. Det stämmer, men det blir inte mer sant för det. Vi får ställa in oss på att det kommer att dröja.
Bakgrunden är förstås Turkiets fortsatt deklarerade ovilja att snabbt låta oss gå med. Nu allra senast genom den auktoritära presidenten Erdogans utfall mot oss efter olika demonstrationer mot Turkiet. Men vi får inte förledas att tro att själva dröjsmålet har med uppbrända koraner eller upphängda Erdogandockor och viftande med PKK-flaggor att göra. För det är bara ett svepskäl.
Därför får Kristerssons ord mer karaktären av besvärjelser. Det har nämligen länge stått klart att det inte kommer att ske några substantiella framsteg innan det turkiska valet är avklarat, och i ljuset av det är dess framflyttande till den 14 maj bara positivt. För Erdogan, som ligger dåligt till i opinionen, är detta en gyllene chans att verka tuff och handlingskraftig mot de som sägs kränka Turkiet och islam. Turkisk inrikespolitik helt enkelt.
Varje provokation, vare sig den kommer från högerradikaler som Rasmus Paludan eller kurdiska vänstergrupper, kommer att spela Erdogan i händerna. Men det är priset för den yttrandefrihet som vi nu också vill att Nato skall hjälpa till att försvara. Och det är inte mycket vi kan göra åt det, mer än att minnas att det egentligen inte är demonstrationernas fel. För givet att Sverige ser ut som det gör så var det ofrånkomligt att det skulle ske.
Därför blir det också kontraproduktivt när Kristersson manar till lugn och besinning i detta det allvarligaste läget sedan andra världskriget. För just de grupper han riktar sig till har förstås inget intresse av det. De vill provocera, och de är också mot ett svenskt Nato-medlemskap. Uppmaningen uppmuntrar därför bara till ytterligare demonstrationer.
Istället borde regeringen nu ligga lågt, särskilt som det som sagt inte är så mycket mer den kan göra. Att fördöma det som skett i yttrandefrihetens namn har ju inte hjälpt och kommer inte att hjälpa. Genom att fortsatt dramatisera så höjer man bara insatserna. Turkiet har nu pausat framtida möten med Sverige, och det är ju lika bra. Vi vinner föga på fortsatta förödmjukande gatlopp. Ingenting kommer ut av dem ändå. Inte före det turkiska valet.
Nu får andra länder träda till. I princip alla andra Nato-länder är eniga om vikten av ett svenskt, och finskt, medlemskap, och är vansinnigt irriterade på Turkiet. Men inte det är något nytt. Turkiet har länge varit en frifräsare, så mycket att många likt John Bolton, amerikansk före detta nationell säkerhetsrådgivare, ifrågasätter om de ens är en verklig allierad och till och med borde sparkas ut ur Nato. Tyvärr ligger Turkiet geopolitiskt där det ligger.
För en annan dimension av det hela är att Turkiet vill ha eftergifter från Förenta Staterna i form av moderniserade stridsflygplan F-16, något som Vita huset nu sagt sig kunna vara beredda på. Detta från att under många år stoppat vapenexport efter att turkarna köpte det ryska luftvärnssystemet S-400. Och inte heller detta har med Sverige att göra, men basarhandlaren från Istanbul använder sig av de metoder han kan. Under tiden får vi vänta.