Jag tänker inte dra upp min historia i helhet, för det skulle fylla mer än en tidning med bilaga. Jag väljer att ta mig friheten att tala för mina kompisar och de personer jag lärt känna och pratat med under alla dessa år.

Att besöka psykakuten i Karlstad är ett skämt och en kostsam historia. Nej, jag överdriver inte. Du trycker på den röda knappen, möts av en sköterska, går in genom dörrarna och fyller i ett formulär där du graderar hur dåligt du mår och hur hög din ångest och självmordsbenägenhet är.

Sedan väntar du tills du läkaren kommer och du får till slut berätta en snabbversion av din journal och hur ditt mående just då är. Detta ska diskuteras med en överläkare som inte ens tar sig tiden att träffa dig och som sedan ska bestämma vilken vård du ska eller inte ska få trots att det oftast kan handla om ett maximalt två minuters samtal.

Har du anhöriga som har en säng över natten så överlåter psykiatrin ansvaret på dem. För att du har en sån tur att du har en mamma och pappa som ställer upp utan att själva veta hur mycket de offrar för sin dotter eller son.

Oavsett hur självmordsbenägen du är, oavsett om du planerar, eller redan planerat din död, oavsett hur mycket du skadat dig själv så mycket så det lämnat permanenta skador på din kropp, så spelar det ingen roll. Ingenting spelar någon som helst roll krasst sett, för det tas ändå inte på allvar. Svaret du får är alltid att psykiatrin förstår att du mår dåligt och att de tar dig på allvar, att psykiatrin har mycket att göra, att psykiatrin inte tycker att inläggning är en lösning samtidigt som du får höra att det är fullbelagt på deras slutenvård.

Vad är det då som händer efter ett besök hos psykakuten i Karlstad?

Några piller i ett kuvert och ett ”lycka till” och ”vi finns alltid här om du behöver prata”. Patienten har rätt till uppföljning hos öppenvården och en kallelse som ska göras inom 72 timmar men som i bästa fall sker inom en vecka eller uteblir. En räkning på ett par hundra.

Varför jag vet det är för jag själv varit där, är där i dag.

Så i och med denna insändare vill jag väldigt gärna ha ett utförligt svar från ledningen inom psykiatrin om hur ni resonerar kring allt det här. För så mycket vet jag, att mitt ”fall” inte är unikt, det är inte något undantag eller unikt med det. Visst det finns detaljer som skiljer min historia från andras och att det görs en individuell bedömning från person till person, men i sin helhet, så nej.

Så snälla, berätta för mig hur ni väljer att prioritera. Detta utan att öppenvården och akutpsykiatrin ska skylla på varann, för meningen är väl i slutändan att alltsammans ska fungera ihop. Eller?

Jag är inte ute efter ett nummer till någon chef. Jag vill att jag och alla andra i min sits ska få ett svar som alla vi och resten av läsarna kan ta del av.

Men jag vill samtidigt lyfta de personerna som lägger ner hela sin själ i sina patienter och som bara gör sitt jobb så gott de kan trots omständigheterna. Lyckligtvis fick jag uppleva en sådan, en vård- och stödsamordnare som är en av anledningarna till varför jag lever i dag.

Linn Karlsson