Hooja
Var: Nöjesfabriken, Karlstad
Publik: Slutsålt
På pappret och även på Spotify känns konceptet vattentätt. Att maskerat och allsångsvänligt sjunga om frukt och andra vardagliga ting på ärlig norrländska borde fungera förträffligt även live, men ack vad fel man kan ha.
Duon som består av sångaren Hooja och producenten Dj Mårdhund, eller Mårdis, har på kort tid charmat en stor del av streaming-Sveriges användare. Melodidopad technopop lämplig för dansgolv, bil-cruising och fest med texter befriade från politiskt dravel och könsrockens byxlösa signum.
Istället speglas livet på den svenska landsbygden och attributen som hör glesbygden till. Musikjournalisten Fredrik Strage skrev hyllande i sin DN-krönika från 11 februari 2022: ”Duons musik påminner om sinnesslö techno. Samtidigt har de en osviklig känsla för suggestiva pauser och melodier som fastnar likt flugpapper.” Och fortsatte: ”Inte ens musiksnobbar kan värja sig mot Hooja.” Jag håller delvis med vad Strage skriver. Visst klistrar refrängerna i nummer som ”Banan melon kiwi & citron”, ”Livet på en pinne”, ”Mer & mer” och ”Polers”, men live orkar varken den festande publiken eller det ödmjuka Gällivare-paret mer än cirka 40 minuter.
Det är förbandskort om vi snackar speltid. I dagens ”inte släppa album”-klimat räcker inte 14 schlagerkorta singlar speciellt långt om man ska uppträda för publik, men jag är osäker på om en tonårsungt dansgolvshav verkligen orkar hålla fokus mycket längre. Under energidränerade nummer som ”In i dimman” eller livepremiärande ”Dit älven går” märks det att norrlänningarna tappar underhållningsspänst och folk börjar nattklubbshänga istället för att vara publik.
! En kväll då man höjer medelåldern och sänker promillehalten!
? Jag köper Hoojas argument om att det är musiken som ska tala och inte ett känt ansikte. Men, visst är det lite uttjatat och redan gjort att uppträda i mask?
Jag gillar egentligen Hoojas ödmjuka inställning och geograficharmerande musikprodukt. Jag vill även digga deras framträdande och hur de medelst snöskyfflar, motorsåg, Torsbykavajer och jakttorn verbaliserar och visualiserar ett stycke svensk vardagslivsstil.
Hooja i Karlstad: ”Håller oss borta från könsrock och politik”Men live funkar det inte, de har inte den rätta entertainer-fingertoppskänslan och musiken och texternas kletighet saknar det lilla extra som förmedlar professionalitet. Ja det blir mer dansgolvssamkväm än uppträdande. Och precis som när Bolaget uppträde i samma lokal inför snarlik klientel tidigare denna månad finns det ingen tydlig signal för när spelningen är slut och den efterföljande nattklubben kickar igång. Ett ordentligt tack och bock kanske skulle vara lämpligt?
Kan dock inte riktigt släppa Stureplansdissen ”Banan melon kiwi & citron”, en låt lika genialisk som beroendeframkallande. Den träffsäkert banala texten har samma inkluderande effekt som en hejarklackramsa och det är klart folk vill dansa, festa och skråla när de kollektivt får sjunga om färgglada frukter. Precis som att en svala gör ingen sommar räcker tyvärr inte en låt för att övertyga en livespelningsbortskämd recensent.