Det har hänt något med det svenska samhälls- och kulturklimatet. Förändringen har skett långsamt, men den senaste tiden har det varit svårt att missa alla tydliga tecken.
För någon månad sedan skrev till exempel Dagens Nyheters kulturchef, Björn Wiman, en krönika där han talade om varför han bär kors, varför han ber med i trosbekännelsen i kyrkan och varför han tar emot nattvard. Jag citerar:
”För egen del kan jag, född i ett hem så sekulariserat att jag inte ens döptes som barn, i dag bära ett kors kring halsen. Inte för att jag har ’sett Gud’ eller tror mig kunna bevisa läran om Kristi uppståndelse, utan för att korset är ett tecken som gör det lättare för mig att hålla fast vid det jag uppfattar som heligt och rättfärdigt i denna värld. När jag går i kyrkan läser jag numera med i trosbekännelsen och Vår Fader, inte för att jag underkastar mig varje ord, utan att för att jag upplever själva utsagan av dem som meningsfullt. Jag tar nattvarden med en känsla av andakt, inte för att jag förnuftsmässigt omfamnar konsubstantiationsläran utan för att ritualen gör mig till del av en gemenskap som jag saknar i det övriga samhället, och när jag får möjlighet att tala i kyrkan om olika ämnen gör jag det med en känsla av att lokalen och sammanhanget gör andra tankar och ett annat språk möjligt.”
Någon dag senare skrev Hanna Hellquist, i samma tidning, en krönika på samma tema: om hur hon saknar traditionerna och om sitt behov av tro. Hon avslutar sin krönika med orden: ”Vi slängde ut ritualerna med religionen och jag saknar dem. En vacker dag ska jag våga mig in i värmen igen”.
I mellandagarna skriver så Vesna Prekopic, även hon i Dagens Nyheter, om sin längtan efter ”En plats och ett sammanhang där andra tankar än det invanda är möjliga. Var finns denna plats?”
Och för någon vecka sedan så skrev så Joachim Berner, författare och tidigare chefredaktör för bland annat Expressen, i Kyrkans Tidning: ”Tiden är inne för att våga bekänna sin gudstro”.
Detta hela får mig att tänka på något som min vän Stephen Cottrell, ärkebiskopen av York, berättade för mig för en tid sedan. Han berättade att han varit på ett besök i Australien, i ett stort glesbygdsstift som hade samma geografiska storlek som Europa. Det var stora vidder och mycket öken. Och han besökte då en fårfarm ute i bushen, och noterade att det inte fanns några stängsel. Han frågade fårfarmaren: hur kommer det sig att fåren inte bara försvinner, att de inte springer iväg, när ni inte har några stängsel? Och fårfarmaren svarade: nämen, du vet, det behövs inga stängsel om man erbjuder bra vatten.
Det behövs inga stängsel om man erbjuder bra vatten.
Och jag tänker att det är så för oss som kyrka. Att ger vi vidare bra vatten, då behöver vi inte jobba så mycket med våra stängsel. Och tvärtom: saknas källorna, saknas vattnet, då börjar man jobba med stängslen och med taggtråden.
Jag tänker i det här sammanhanget på bibelberättelsen om den samariska kvinnan vid brunnen, som man hittar i Johannesevangeliet kapitel 4. I den texten möter Jesus en kvinna vid Sykars brunn, och han ber henne om vatten. Det hela mynnar ut i att kvinnan inser att Jesus är den Messias hon väntat på, och att hon därefter blir den förste missionären. Vid brunnen fann hon vatten, och en nåd som är för alla, oavsett vem man är. I berättelsen jobbar Jesus varken med stängsel eller taggtråd. För kvinnan han möter vid brunnen, hon är ju fel på alla sätt om nu Jesus hade varit intresserad av att bygga stängsel. Hon är kvinna – fel kön! – hon är samariska – fel nationalitet! – och hon är vad det verkar prostituerad – fel moral!. Men Jesus är inte intresserad av att moralisera, av att bygga stängsel. Jesus är intresserad av att erbjuda levande vatten.
Någonting är på gång att hända i Sverige. Allt fler söker, likt den samariska kvinnan, efter levande vatten.