Nils Johannesson är skulptör, kulturstipendiat – och konstsamlare sedan 1956.
– Konsten är livet! säger han.
Nu drömmer han om att skapa ett museum för östvärmländsk konst i sin hemstad Filipstad.
Strax före jul fick han ta emot Ferlinstipendiet, Filipstads kommuns kulturstipendium.
– Det var roligt. Jag hade inte tänkt mig att jag skulle få det och hade inte den tanken i min vildaste fantasi, utan det kom som en överraskning, säger han.
I motiveringen framhålls både hans egen konstnärliga gärning och hans gedigna samling av framför allt östvärmländsk konst. Där står också om den inofficiella konstpark han skapat: från strandpromenaden längs Daglösen syns ett stort antal skulpturer i hans trädgård.
Också på andra sidan huset, framför entrén, syns det direkt att det här är ett hem med något alldeles extra. Flera stora metallpjäser vaktar ingången till skulptörens hem.
Skapar utan skiss
Det är också hemmavid han har sin verkstad, där metallskulpturerna växer fram.
– Jag skissar inte så mycket. Något skissar jag väl, men det blir ju aldrig som skissen är utan det blir något annat i regel, berättar han.
Det kan tyckas överraskande med tanke på att han under sin yrkesverksamma tid arbetade på industriföretag och gjorde tekniska ritningar, som förstås måste ha exakta mått.
Å andra sidan har konsten alltid funnits där vid sidan av jobbet och faktiskt även lite på jobbet.
– Jag kunde vara i prototypverkstan med chefens goda minne, där jag svetsade och slipade. Innan de andra i kontorsfolket kom hade jag jobbat ett par tre timmar, säger han.
Utgångspunkten var metall som blivit över vid tillverkningen, skrotbitar som satte fantasin i rörelse.
Nisses härliga hög
– Jag kunde inte måla och inte teckna, men hade sett många som skapat skulpturer i stål. Jag gick i vår verkstad och såg plåtbitar och de la undan till mig också; allt som var feltillverkat kom i ”Nisses hög”! berättar han.
Han trivdes bra med växelbruket mellan teori och praktik.
– När man hade suttit på kontoret i tio timmar en dag och fick ta på sig blåstället när man kom hem och göra något praktiskt, som blev någonting... När man ritade blev det ju också något, men det hade ju inte jag gjort fysiskt, utan bara teoretiskt sagt att så här ska vi göra. Att greja själv var något annat. Jag tyckte det var skönt att jobba med händerna.
Debuten dröjde
Att ställa ut i mer offentliga sammanhang än den egna trädgården tog länge emot. Trots att han levt med och i konsten i nästan hela livet, dröjde det ända tills 2009 innan han begick sin utställningspremiär: på en jurybedömd vårsalong på Kvadraten i Kristinehamn.
Först 2013 hade han sin första separatutställning, på Museet Kvarnen i Filipstad.
”Nej, det går inte”, sa han när han fick frågan från Kvarnen, men visst gick det och när han väl vågat de första gångerna, blev det snart fler.
Bland annat har han varit med på flera upplagor av Höstsalongen och det kändes speciellt, för förr brukade han åka och se salongerna med sin konstintresserade mamma.
– Mamma hade bil men inte körkort, så när jag tog körkort åkte vi runt och tittade på mycket konst.
”Känner mig som ung vuxen”
Mamman ledde in honom i konstintresset, men också det lokala kulturlivet med teaterpjäser och konserter lade en viktig grund.
– Det har känts väldigt bra att växa upp i Filipstad och med det kulturutbud som fanns när jag växte upp. Jag är född på 40-talet, var barn på 50-talet och tonåring på 60-talet och ung vuxen på 70-talet. Fortfarande känner jag mig som ung vuxen, förutom krämporna som talar om att det inte är så.
Tidigt kom han också i kontakt med lokala konstnärer som Helge Frender, John Östman och Sven Westman. Han har sett Östmans svarta kammare med kaffekoppar i badkaret, och gått med bud till Westmans enkla rum på ett lokalt hotell. Westman brukade äta varje dag på en lokal restaurang och dök han inte upp noterades det:
– Uteblev han för länge fick man gå dit med en korg med mat, för då låg han sjuk.
Kanske var det också kontakten med det inte alltid så glamourösa konstnärslivet som gjorde att hans egen yrkeskarriär blev en helt annan, trots intresset och att han hade roligare på lektionerna i svenska, teckning och musik än på fysik- och kemilektionerna.
– En frågade mig vad mamma sagt om jag kommit hem och sagt att jag skulle utbilda mig inom konsten. ”Gör det, det tycker jag absolut” tror jag hon hade sagt, men själv tänkte man på hur man skulle etablera sig och hur man skulle tjäna pengar, ha råd att ha bil och göra det ena och det andra. Man visste ju hur fattigt de hade det, konstnärerna som gick här.
Vad betyder konsten för dig?
– Den betyder väldigt mycket, i många skeden av livet. Jag går alltid och funderar på konst. Det är inte van Gogh och Leonardo da Vinci, utan det är Frender och de här som jag har träffat och gav mig människorna bakom konsten också.
Samlingen är präglad därefter:
– Det är Värmlandskonst med tonvikt på östra Värmland, väldig tonvikt där!
Han har konst av 17 östvärmländska konstnärer och 29 värmländska skulptörer. I samlingen finns verk av gamla tiders landskapsmålare som Anshelm Schultzberg (1862-1945) och Christoffer Wallroth (1841-1916), men också av konstnärer som var verksamma i Filipstad under hans egna uppväxtår. Hans favoritkonstnär är Thor Fagerkvist, tätt följd av Axel Törneman och Helge Frender.
Det trångt på väggarna och det står konst även på golven inne i villan.
– Det blir lite snubbligt ibland, säger han.
Ett och annat nyförvärv blir det ändå. Senaste tillskottet är ett stilleben av Helge Frender.
– Jag känner inte att det är fullt. Det blir en och annan tavla fortfarande. Jag njuter av det. De är mina vänner också, tavlorna. När jag sitter här ensam en fredagskväll kan det vara nyheterna på tv och sedan njuter jag av konsten.
Planen var aldrig att det skulle bli en samling, men nu finns den där och visst har han funderat på framtiden.
– Jag skulle vilja ha en enkel konsthall, en lokal där man kunde visa östvärmländsk konst, berättar han.
Faktum är att han lämnade in en bygglovsansökan till kommunen med hopp om att få bygga just en sådan hemma på tomten.
Han fick nej.
Men idén lever. Det finns en lokal arbetsgrupp som vill se den förverkligad. ”Det här huset skulle ju passa att göra till ett konstgalleri” fick han höra från en där.
– Jo, det skulle det ju, men var ska jag bo då? säger han och skrattar.
– Ska jag gå runt här i morgonrock och pyjamas? Så vill jag nog inte ha det.
Han är lite otålig över att det inte är klart med lokal. Han är mån om att konsten ska leva och han påminner om att han fyllt 76.
– Jag måste ju försöka tänka ut vad som ska hända om inte jag finns.