Äntligen kom så beskedet att regeringen skickar ytterligare ett stort militärt stödpaket till Ukraina, denna gång med artillerisystemet Archer. Och i dag kommer förhoppningsvis fler västländer att ge liknande besked. Men vi i väst måste skicka ännu mer offensiva vapen så att Ukraina kan vinna kriget mot Ryssland.
Den svenska regeringens nya stöd har ett värde av 4,3 miljarder kronor och tillsammans med det förra paketet i höstas har Sverige nu skänkt mer än dubbelt så mycket som den förra S-regeringen mäktade med. Likväl kommer det inte att vara tillräckligt. Vi måste vara beredda på att fortsätta ge uthålligt militärt stöd till det tappra ukrainska folket som kämpar mot den brutala ryska angriparen.
Förvisso är det ännu oklart om och när leveranserna av Archer kan ske, men det får inte dras ut på i tiden. Det är ett av världens allra bästa artillerisystem och vi har just nu ett överskott av pjäser sedan Norge drog sig ur affären för några år sedan. Det talas om motsvarande två artilleribataljoner, eller 24 artilleripjäser, inklusive kringutrustning och ammunition. Vidare rör det sig om 50 stycken stridsfordon 90, ett pansarskyttefordon som är stommen i den svenska armén, granatgevär, pansarskott och pansarvärnsrobot 57 (också kallat NLAW). De senare har redan med stor framgång använts av den ukrainska försvarsmakten.
Detta presenterades av partiledarna i regeringen och försvarsminister Pål Jonson (M) under en pressträff på torsdagen. Jonson underströk att paketet har markstridsfokus, och det är en klok prioritering. Mycket av det hittillsvarande stödet har varit alldeles för defensivt, men för att vinna kriget måste Ukraina få offensiva vapensystem. Endast så kan man driva bort ryssarna från det egna territoriet.
Överhuvudtaget måste västvärlden ställa om sitt tänkande till att bli mer offensivt inriktat. Det innefattar då stridsvagnar, något som man hittills varit tveksam kring av missriktad rädsla för att eskalera konflikten. Häromdagen bestämde sig britterna för att skänka stridsvagnar av modellen Challenger 2, visserligen bara 14 stycken, men ändå en början som nu manar andra länder till efterföljd.
Den stora bromsklossen har varit Tyskland. Bortåt 2 000 tyska Leopard 2-stridsvagnar finns i olika europeiska försvarsmakter och många länder har uttryckt vilja att leverera modellen till Ukraina, men hittills har Tyskland vägrat, vilket de kan göra som ursprungsland. Men det kanske rör på sig nu. I tisdags fick landet en ny och mer hökaktig försvarsminister i Boris Pistorius och på fredagen samlas ministrar från ett femtiotal länder på Ramsteinbasen för att komma fram till nya militära stöd, där trycket ökat mot Tyskland.
Ett tecken på en mer offensiv omsvängning är att det redan beslutats leveranser av bland annat pansarskyttefordon som amerikanska Bradley och tyska Marder, och den franska pansarvärnskanonvagnen AMX-10. Tyskland har hittills sagt att de inte vill tillåta leverans av Leopardstridsvagnar om inte amerikanerna levererar sin Abramsstridsvagn. Om man inte kan enas i Ramstein vore det ett stort misslyckande.
Mycket mer stöd kommer dock att krävas under lång tid, och vi i väst borde redan ha ställt om vår försvarsindustri för att förse Ukraina med mer vapen och ammunition. För just nu slåss de ukrainska krigarna inte bara för sitt eget land utan också för oss. Det minsta vi då kan ge är dem den krigsmateriel som behövs.