Mörker och hopp möts när Staffan öppnar Checkpoint på Rackstadmuseet

Fotografen Staffan Jofjell har bopålarna i Ransäter, men det är frysta ögonblick från otrygga platser runtom i världen han tar med sig till Rackstadmuseet.

Bilderna berättar bland annat om Berlin före murens fall och om tunga spår i Albanien efter en paranoid diktator, men knyter också starkt an till nutiden.

– Jag har haft en förmåga att kroka i och det kan vara spännande.

Så sammanfattar Staffan Jofjell det han ser på väggarna i Rackstadmuseets stora utställningshall, inför lördagens vernissage på utställningen Checkpoint.

Där hänger hans bilder från 80-talets Berlin, med ett udda cykellopp i en ännu delad stad, som fortfarande var märkt av andra världskriget med kulhål i fasaderna.

Där finns också en koja där han visar en dokumentärfilm från Nicaragua under Contras-konflikten och en hel labyrint av små bilder från Albanien, där han var 2003 för att fotografera betongbunkrar.

– Det finns cirka 600 000 bunkrar i ett land med 3 miljoner invånare, upplyser Staffan Jofjell.

Bunkrarna är tunga spår i landskapet efter en kommunistisk diktator, som försökte att rusta ett isolerat land mot fiender.

När man ser Staffan Jofjells bilder är det lätt att tro att han aktivt sökt sig till oroshärdar, men så har det inte varit.

– Det är inte så att jag tänker att jag ska dit eller dit, men är man öppen, så rätt vad det är, blir det något man kan kroka på, utan att man formulerar något projekt, säger han.

Själv hävdar han att han först nu i efterhand ser en röd tråd genom de olika projekten.

– Det hör ihop, konstaterar han och låter både stolt och lite förvånad när han ser sig om.

– Nu när jag ser det här kan jag tycka att jädrar, jag har ju faktiskt gjort och genomfört saker, och jobbat med det mycket. När man bor på landet och är lite här och där har jag aldrig tänkt på att det faktiskt finns en tyngd i det som jag gjort.

Ambitionen att berätta

På utställningen visas cirka 250 bilder och även filmer och böcker.

Där finns också foton som hans pappa Karl-Gunnar, född 1917, tog under 40-talet, då han var posterad vid den norsk-svenska gränsen längre norrut i landet. Pappans bilder och dagboksanteckningar ger starka vittnesmål från krigsåren.

– Fotografi visar en så påtaglig närvaro. Det är väl det jag upptäckt i min pappas bilder också. Han har haft en ambition att berätta om detta. Jag minns albumen från när jag var barn. Jag längtade oupphörligt till de där albumen. Långt senare har jag förstått att det kanske var en inspiration för mig att hålla på med fotografi? säger Staffan Jofjell.

”Fick en kompis”

Genom bilderna och dagböckerna lär han också känna en ny sida av sin pappa: den unge mannen, långt innan pappaåren.

– Samma år som han dog, packade jag motorcykeln med tält och åkte upp till flera av de här ställena han var på. Nu kan jag forma den bild som jag behöver och som jag tycker om av honom, där jag kan känna en stark närhet till honom. Jag tyckte att jag fick en kompis, säger han och avslöjar att hans pappa och mamma hämtade namnet Jofjell från Jofjället i nuvarande Hemavans kommun.

Via pappans bilder och anteckningar, men också via Staffans egna projekt, knyter utställningen an till Sverige och historia, men där finns också starka kopplingar till nutid och frågor om vad mörka tider gör med människor.

Han berättar om när freden kom och pappan ser tyska soldater köras hem, gränser öppnas och flyktingar återvända.

– Då är det över – men vad var det för idé med det som var före? Och allt jävla lidande och terror som människor har upplevt? Man har inte fått åka över gränsen, flyktingar har jagats, judar har utlämnats. Sedan är det över - Tyskland kapitulerar, Hitler dör. Kunde man inte ha gjort det direkt, eller låtit bli? säger han och drar raskt paralleller till Ukrainakriget.

– Kopplingen till idag finns väldigt tydlig i alla de här projekten, säger Hannes Trygg, konstintendent vid museet.

Han tog initiativet till utställningen för att fånga upp just den sortens tankar och under utställningsperioden ska det också bli en serie föredrag.

Något att mötas kring

– Jag har tänkt att det ska vara en plats att mötas i de här svåra tiderna som vi genomgått. Det har inte varit några roaring twenties direkt, utan pandemi, klimat och nu krig. Jag ville formulera ett projekt som uppmuntrar till att mötas och prata om de här sakerna, i någon mån bejaka vad som varit och är svårt och förhoppningsvis hitta gemensamma nämnare och något slags hoppfullhet eller kraft i det.

I Staffan Jofjells bilder såg han just detta: både mörkret och kraften.

– Det finns i dina bilder hela tiden det mänskliga, drömmarna jagas även om världens ridå är oerhört mörk. Så tänker jag att det är för oss och många ute i världen även nu. Vi bär på oerhörda rädslor och har gjort, men människan har någon oväntad kapacitet i allt det där, säger Hannes Trygg.

Och Staffan Jofjells resa fortsätter. Efter Arvika ska han ställa ut Albanienbilder i Istanbul och så hoppas han på en resa norrut, i spåren efter pappa och krigsåren.

– I byn Gunnarvattnet finns ett litet Folkets hus och ett stort intresse för det som skedde där och för den tiden – och då blir det naturligtvis nya bilder däruppe.