Sovjetunionen är i den berättelsen bara en period i landets historia. Tsarryssland, Sovjetunionen och Ryska federationen är epoker i ryska folkets historia, skriver Stefan Olsson.
Jag tror det finns tre sätt att beskriva tiden efter Sovjetunionens fall fram till förra årets invasion av Ukraina. Det ena är berättelsen som vi i väst har trott på: Berättelsen om att Sovjetunionens sammanbrott var demokratins seger och ryska folkets befrielse, och att man tyvärr bara har haft otur med sina politiska ledare.
Den andra berättelsen är den som Vladimir Putin och hans gelikar brukar föra fram: Sovjetunionens fall var århundrades geopolitiska katastrof och inledningen på en kamp där västmakterna ska betvinga det ryska riket.
Men därutöver tycks det också finnas en tredje, som kanske är mer sann än de båda andra. Den lyder ungefär så här: När Sovjetunionen föll 1991 var det aldrig ett platt fall. Det var ingen revolution. Den gamla regimen överlevde och sedan dess har den kontinuerligt arbetat för att återställa sitt imperium.
För vad har hänt sedan 1991? Vid sammanbrottet bröt sig de baltiska staterna loss, och på samma sätt Ukraina, Georgien, Armenien, Uzbekistan och många fler. Detta skedde till en början med centralmaktens goda minne.
Men från start fanns också en motsatt rörelse. Moldavien blev aldrig riktigt självständigt i och med att ryska trupper besatte Transnistrien, som är en del av Moldavien men har en stor etnisk rysk befolkning. Detta skedde redan 1992 och konflikten är fortfarande olöst.
På samma sätt var centralmakten ovillig att släppa taget om Tjetjenien, vilket ledde fram till det första Tjetjenienkriget 1994-1996. President under denna tid var Boris Jeltsin. Första kriget i Tjetjenien landade inte i en stabil fred. Tjetjenska rebeller trängde in i Dagestan och därmed såg centralmakten sin chans att slå tillbaka med full kraft. Året var 1999. Vladimir Putin var premiärminister och utvald att efterträda Jeltsin som president. Han var vid den tiden ganska okänd som politiker och behövde stärka sin ställning. Kriget startades om på nytt.
Nio år senare, 2008, invaderade Ryssland Georgien efter att oroligheter brutit ut i Abchazien och Sydossetien. Områdena tillhör Georgien och har en blandad etnisk befolkning med abchazier respektive osseter som största icke-georgiska folkgrupper. Ryssland har sedan dess ”fredsbevarande” trupper stationerade i områdena.
Därefter följde ockupationen av Krim 2014 och det av Ryssland initierade upprorskriget i Luhansk och Donetsk vilket efter åtta år av lågintensiv krigföring gick över i den storskaliga invasion som kom förra året.
Denna berättelse kan sägas vara berättelsen om centralmaktens vilja att hålla samman det ryska imperiet. Man bör påminna sig om att det gamla Tsarryssland inte var en nationalstat utan ett mångetniskt rike. Under tsaren lydde förutom ryssar: uzbeker, finnar, polacker, tyskar, tjetjener, armenier, kazaker, ukrainare, tartarer, litauer, ingusjier och många fler, ja till och med även svenskar (i Finland).
Är måhända detta den allra viktigaste drivkraften bakom Putins, men även Jeltsins, många krig? Historikern Kristian Gerner visar i boken ”Sovjetunionens skendöd” hur dagens politiska ledning i Ryssland medvetet försöker binda samman de olika perioderna i Rysslands historia till en helhet. Sovjetunionen är i den berättelsen bara en period i landets historia. Tsarryssland, Sovjetunionen och Ryska federationen är epoker i ryska folkets historia. Eller som det också kallas: ”Den ryska världens” (russkij mir) historia.
Om detta är hur vi ska förstå det nya Rysslands natur får vi tyvärr dra slutsatsen att kriget i Ukraina riskerar att bli långvarigt. För om Moskva kämpar för sin överlevnad kommer man att slåss hårt och länge.
Där vi ser invasionen av Ukraina som ett sätt för Putin att erövra nytt territorium som inte är hans är det mycket möjligt att han själv ser det som att han kämpar för att inte förlora territorium som han menar tillhör honom ”egentligen”, och som är nödvändigt för centralmakten i Moskva att kontrollera om Ryska federationen ska vara samma stolta rike som förut. Om det är så kommer han inte att vika ned sig i första taget. För då är kriget, i hans världsbild, inte ett krig för att vinna makt och ära utan ett krig för att rädda Moder Ryssland. En andra omgång av ”Det stora fosterländska kriget”, som andra världskriget kallas i Ryssland.
Ja, jag ryser vid tanken. Men lägg samman alla krig som Ryssland har startat sedan 1991. Vilken är den gemensamma nämnaren? Att rädda imperiet.
Stefan Olsson
Fil dr i statskunskap och riksdagsledamot (M)