Historien om väg 62

Värmlands pulsåder kan man väl kalla Klarälven. Som trafikled för transporter av varor och frakter var älven den viktigaste ”vägen”, särskilt uppe i norr, tills biltrafiken tog över på 1920-talet. På vintern användes häst och släde på den jämna älvisen, och på sommaren rodde man eller stakade båtar.

Det dröjde länge innan man på farbara vägar kunde transportera sig på landbacken ända upp till Långflon och in i Norge. Väg 62 har en lång tillkomsthistoria.

Väg, eller åtminstone stig, har säkert funnits i långa tider nära intill Klarälven, eller så nära älven som möjligt, men branta dalar och åsar ända ner mot älven har bitvis tvingat de vägfarande upp på bergssidorna. På de släta partierna på näsen vid älven fanns jordbruksmarken och den skulle helst inte störas med vägbyggen. Där vägar byggdes skulle de läggas så nära bergssidan det bara gick.

Att medeltida pilgrimer vandrade denna väg till och från Olof den heliges grav i Nidaros kan man sluta sig till av namn på platser längs sträckan, som Munkfors, Munkebol och Munkheden, dessutom finns rast- eller böneplatser med namn som Korsmon, Kyrkheden och Krusmon (krus är samma ord som kors, och munkar var befolkningens namn på pilgrimerna). I omkring 500 år vandrade tusentals pilgrimer denna väg, tills Gustav Vasa satte stopp.

Enligt historikern Joh. Ericksen färdades också Sverre Sigurdsson, en av Norges största konungar, denna väg, då han med sina birkebeinare drog från Hammarön upp mot Nidaros år 1177. Färden lär finnas beskriven i ”Kong Sverres saga”. Sverre följde Klarälvsleden upp till Stöllet, där han dumt nog vek av mot Dalarna och missade den vackra övre Klarälvdalen.

Ericksen har också redogjort för en karta från 1658 som visar att huvudvägen söderifrån upp mot Åstrand gick på älvens västra sida, medan endast en byväg gick på östra sidan. Norrut därifrån gick dock körväg på östsidan upp till Dalby skans i Ransby. Västerut därifrån tog vägen (via färja) av mot Norge förbi tullen i Vingäng, medan vägen norrut längs Klarälven knappast kan benämnas som väg. Ericksen skriver om en ”byväg” vidare upp till Höljes.

Det tycks inte ha lagts ner mycket arbete på denna sträckning, som ännu omkring 1775 beskrevs som en ”svår ridväg som går till Långflotorpen”.

Försök till förbättring gjordes några gånger. Ett protokoll från 1827 visar att vägen till Höljes bättrades på redan då. Ridvägen skulle få statusen höjd och bli kärrväg och rätas ut på vissa ställen. Vid Hedgärdet fick Jon Olsson släppa till mark för att vägen skulle läggas inom gärdsgården, detta för att undvika bergsskär. Vid Slättnehammaren skulle vägen läggas så långt som möjligt från älvstranden, särskilt vid Kolsvartedan, där det gärna blev översvämning. På platån, som skulle komma att kallas Brattmon, rätades vägen. Vid Tåsan var man noga med att kunna bruka den befintliga bron. I Kärrbackstrand flyttades vägen högre på grund av översvämningsrisk, likaså vid Flottstad. Vägen drogs från Båtstad på östsidan över Gråberget till Höljes för att man skulle slippa färjeöverfart.

Från en resa 1845 skriver löjtnant Wilhelm Edgren: ”Vägarna i Ny och Dalby socknar äro i ett högst uselt skick och mycket tungkörda, vilket tillskrives dels otjänligt lagningsämne, dels lam eftersyn.”

Rudolf Otterborg skriver i sina barndomsminnen från mitten av 1800-talet: ”Prästgården, Lillebergsgården, var belägen 13 km norr om kyrkan [i Långav], och vägen dit var en bland de backigaste jag någonsin färdats på, och det vill ej säga litet.”

Samma vägsträcka beskrivs av Edgren: ”Efter att hava nedgått, ty att åka är nära nog omöjligt och för halsbrytande, utför den brantaste landsvägsbacke jag tror finnas i hela vida världen, kommer man rakt på prästgården, liggande i den tysta, trånga dalen mellan höga berg i öster och väster.” Vägen från Vingäng till Långflon lär ha varit "en bland de svåraste skogsvägar man kan påträffa".

Om den usla vägstandarden i mitten av 1800-talet har också Gustaf Schröder skrivit en del. Vägen från Amnerud och norrut lär ha varit mycket backig, och norr om Sysslebäck kunde den bara med stor möda och fara begagnas som körväg. "Dock var den god nog åt hararna", anmärker Schröder. För att komma vidare upp på Brattmon fick man vada i lös sand, och den vägen var inte avsedd för fordon.

Bygdeforskaren Lars Bäckvall skriver: ”Storbacken, Larsgatan i Transtrand, Kvarnbackarna vid Likån voro svåra backar, men ett intet emot Skanshedbackarna. Jag gick vägen, dvs den gamla landsvägen över Skansheden, och det är helt enkelt en ordentlig bergsbestigning. På alla dessa tre ställen gjordes ny väg 69–70. Det vägarbetet var igångsatt som nödhjälpsarbete efter nödåret som följde på 1867 års dåliga skörd. (Här voro både kvinnor och män med och rallade.)”

Nya förbättringar företogs och enligt landshövdingens ämbetsberättelse skall vägen upp till Höljes ha varit klar runt 1870, men 1879 skriver Edgren att detta år ska vägen med dess förfärliga backar omläggas helt och att statsbidrag har erhållits till detta.

Arbetet på vägen Ransby – Fastnäs lär enligt honom ha satts i gång 1868 men var ännu inte fullbordat 1879. Dock skulle arbetet på sträckan Slättne – Ransby börja sistnämnda året.

Landsvägen från Höljes till Långflon och norska gränsen byggdes 1893–94 och ansågs klar 1895. Före dess tillkomst kunde man färdas norrut från Höljes på en mycket primitiv väg, knappt farbar med kärra, som kallades Pilgrimsvägen. Den gick någon kilometer öster om älven men närmade sig denna i höjd med Varånäset. Även en enklare gångstig löpte närmare älven. 1870 avsynades vägen norrut till Båtstad enligt Edgren.

Två personer har betytt mer än några andra för förbättring av vägen längs Klarälven, Bengt Bengtsson i Gunneby som stred i landstinget och riksdagen för upprustning av vägen samt ovan nämnde löjtnant Wilhelm Edgren i Vingäng.

Än i dag har vägen sina brister, men sedd i ett historiskt perspektiv är väg 62 fullt användbar och erbjuder på många ställen sköna vyer mot älven och de närliggande bergen.