Fröken Snusk är svaret på alla våra drömmar...

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Ur A-traktorernas högtalare har det under det senaste året spelats många låtar med Hooja och Fröken Snusk. Musik från den nya genre som kallas EPA-dunk.
Foto: Claudio Bresciani / TT
Popen är död, påstår alla seriösa skribenter.
De kunde inte ha mer fel. Och rätt.

Allt det vi förknippade med begreppet ”musik” är ju dött. Pop och rock finns knappt längre. I alla fall inte i media. ”Skivrecensionen” dog 2022. Springsteen-rocken dog 2022 när han gjorde ett uselt coveralbum, sämre än ”Så mycket bättre”.

Det vi har kvar nu är två två föraktade musikstilar som tagit över allt:

Gangsterrap och EPA-dunk.

Allt annat är dött.

Det ena är fint. Det andra är fult.

Gangsterterrappen kan man till nöds skriva kultursidesanalyser av och låtsas som att det inte är lite töntig musik som osäkra högstadiekillar kan sitta på bussen och lyssna på i grupp och citera tuffa rader om hur bra det är att skjuta nån dödsfiende eller titta på nån utåtriktad tjej.

Man kan ge dem priser på fina musikgalor och komma undan med det ändå, tills nån lyssnar på texterna och kommer fram till att de är lite problematiska eftersom de hyllar en livsstil som leder rakt in i närmaste bergvägg.

Om det nu finns bergväggar i de storstäder där gangsterrappen frodas?

EPA-dunken sitter i andra sätet. Från BMW till Volvo, typ.

Har ni lyssnat på EPA så ska ni finna att där hyllas allt från att åka EPA eller A-traktor till att dricka 7,0 vilket är en lagom äcklig variant på det som dagens mormödrar och farfädrar drack en gång och som hette Elefantöl. Sjukt starkt. Sjukt äckligt. Sjukt packad. 7,0 är EPA:s kodord för att ha kul.

EPA är låtar som ”Rid mig som en dalahäst” med Fröken Snusk som påstås vara en 18-tjej med rosa rånarluva och ögonfransar långa som i en Disneyfilm och prosalyrik som den här:

Jag kan se att du vill ha mig / Rid mig som en dalahäst / För jag kan faktisk se dig / När du rullar fram i chevan din / Utan någon skam / Jag kan rida dig som i Dalarna / I skogarna, som i sagorna / För du är en riktig viking / Du och jag kan ligga nu i din bil / Hela staden, de får höra mitt skrik / Säg mig luder, vem är det som dricker mest? / Jag kan se att du vill ha mig / Dalmå-brudar, de är alltid bäst / Rid mig som en dalahäst / Säg mig fuckboy, vem är det som leker mest?

Det där snackar man inte bort.

Det är som vanlig hederlig 60-talssnusk med Tom Jones, Chuck Berry eller Serge Gainsbourg.

Usch o fy, säger Stureplansvänstern och radiopratarna i P3 för att inte säga nöjesskribenterna. Usch, det här är under vår värdighet.

Jag tycker mig däremot känna igen stuket från Freestyle på 70-talet eller Big Dee Irwin på 60-talet. Eller Carola och Herreys på 80-talet. Bra drag.

När jag, Bengt i Gammelstuga och Tom på Sågen åkte runt i Arvika på helgkvällarna, varv efter varv, så vill jag minnas att det var Gyllene Tider vi spelade. Bra dunk. Hade Fröken Snusk funnits hade vi lyssnat på det.

Hade vi fått skaffa A-traktor hade vi väl byggt varsin. I alla fall de – jag hade nog inte kunnat montera ens en elvisp utan att få kortslutning.

Vi hade lyssnat på Hoojas Stockholmssatir ”Banan, melon, kiwi & citron” och sjungit med:

Banan, melon, kiwi & citron / De häller det i drinken och säger "den är god” / … / Det enda som vi bryr oss i är att bli kanon / Vi var i Stockholm i en vecka / Skulle ta en bläcka / Vi köpte samma t-shirt och trodde vi var fräcka / Vi googlade på Spy Bar vi hade ju fått bidrag / Tänkte det var kul att få bli hullu i en ny stad / Men när vi skulle in, fråga vakten om nån lista / Jag fatta ingenting det är nog något som jag missa / Jag vänta tills han titta bort sen sprang jag in till baren / De tipsa om en drink / (Och jag svarar att jag tar den)

Jag lyssnar och det är ju bedårande dåligt. Och bra. Finns inte en producent i Sverige som inte skulle kunna skriva fem såna här låtar om dan om hen visste hur man fångar en EPA-känsla i texten.

När högstadiekillarna i förorterna i Stockholms förorter rappar och smeker varandra motsträvigt så lyssnar högstadiekillarna på landsbygden på EPA-dunk och den ena låtsas att den föraktar den andra mest av allt i hela världen.

Där tror jag dock att de lurar varandra en smula. Jag tror de är två sidor av samma mynt.

All sån här musik handlar ju i huvudsak, ända sen urminnes tider, om en enda sak; med hjälp av att det utanförskap som alla kids alltid vill känna, så gäller det ju att hitta det som de kan odla på ett så utstuderat sätt att föräldrar och kulturnissar blir tillräckligt förfasade.

Carola och Herreys var först. Usch och fy. Gangsterrapp kom sen. Alla i min generation hatar den. Alla unga avgudade den. Även i fina innerstäder.

EPA kom sen och lät lika illa som de bilar de byggde om och gjorde livsfarliga. De vuxna lyssnade och gillade väl dunket – tills de hörde texterna och sa precis så mycket usch och fy som kidsens behov krävde.

Där står vi nu: Den Stora Matchen Mellan Gangsterrappen och EPA. Elvis vs Tommy, Beatles vs Rolling Stones. Carola vs Herreys.

Kan bli stökigt...

Veckans TV

Gösta Berling-maratonen från Sunne i SVT var ju en underbar slow-tv. Lite som Den Stora Älgvandringen. Alla var bra. Här var det de stora elefanterna som dansade – eller småvandrade lite bara kring Fryken. Allra bäst dansade Jonas Karlsson.