Att den svenska regeringen skulle vara en ”bromskloss” för att skydda denna för landet livsviktiga näringsgren kan i så fall bara uppmuntras, skriver Björn Törnvall.
Svar till Johanna Sandahl och Karin Lexén (NWT 4/1 2023).
Naturskyddsföreningens Johanna Sandahls och Karin Lexéns debattartikel i NWT den 4 januari ”Sverige får inte vara bromskloss i EU under ordförandeskapet” är ännu ett exempel på den svenska paradgrenen att skjuta sig själv i foten.
Några andra exempel på denna paradgren: Vi skickade in den från olika EU-direktiv ihoplappade, icke i Sverige som brukligt lagråds- eller remissbehandlade artskyddsförordningen under miljöbalken, så att den ändå blev en lag. En lag, som knappt kan tolkas ens i domstol. Vi använde miljöbalken för att stoppa all cementtillverkning och därmed allt byggande.
Vi ”går långt före” resten av EU med andelen inblandning av biobränslen i drivmedel, som inte bara ruinerar boende på landsbygden som är beroende av egen bil, utan också kan orsaka brist på grödor till mat och skogsskövling runt ekvatorn, för vegetabilisk oljeutvinning. Vi förstör ett av Europas bästa energisystem och riskerar en samhällsfarlig effektbrist, samtidigt som vi skall ”ställa om” det mesta i samhället till eldrift.
Så skriver du en debattartikelNu skall vi också låta EU:s klåfingriga centralbyråkrater göra om den svenska skogen till en kolsänka för resten av EU. Skogsbranschen står för 120 000 arbetstillfällen i Sverige och ger det ojämförligt största nettotillskottet i handelsbalansen av alla näringsgrenar, cirka 95 miljarder kronor till landet varje år. Att den svenska regeringen skulle vara en ”bromskloss” för att skydda denna för landet livsviktiga näringsgren kan i så fall bara uppmuntras. Tyvärr har vi inte mycket av det försvaret ännu, men det kanske kommer fem i tolv?
Vårt uttag ur skogen av råvaran till sågade trävaror, annat byggmaterial och till fiberindustrin, har kunnat ske samtidigt som virkesförrådet enligt riksskogstaxeringen ökat med 108 procent från 1920-talet till i dag. Vad är det då som vi skall vara så oroliga för när det gäller ”frågor om skog och biologisk mångfald”? Skogen har cirka 300 000 olika ägare, vilket i sig är en garanti för mångfalden i brukandet. Dessutom minskar inte antalet arter i den svenska skogen, tvärtom enligt den så kallade rödlistan.
Jag är snarare, med de exempel jag givit ovan, verkligt oroad över de olika huvudsakligen med skattemedel finansierade så kallade ideella föreningarnas inflytande på ”samhällsdebatten” i media, som innebär ett ständigt hot mot den i Sverige grundlagsskyddade ägande- och brukanderätten av skogen, mot landets fortsatta välfärd och mot dess ekonomiska utveckling.
Björn Törnvall
Säffle