Ninni Schulmans nya bok handlar om att börja om och det är också vad hon själv nu gör som författare. Hon lämnar Hagfors och skapar ett nytt dramatiskt universum med en socken i Dalarna som centrum.
Hon tar också ett rejält kliv bakåt i tiden, till ett lugnare decennium.
Ingrid Wolt är polisen som just avtjänat ett fängelsestraff. Året är 1983 och vi möter henne just när hon kliver ut i sommargasset och gallergrinden slår igen bakom henne.
Ninni Schulmans nya roman ”Som vi lekte” handlar om att börja om.
– Det lockar mig jättemycket; jag har alltid fascinerats av sådana filmer och böcker när folk förlorar allt och ska börja om. Vem är man då? Det var där någonstans jag hittade Ingrid, berättar Ninni Schulman.
Kände rätta pirret
Ingrid har arbetat som polis i storstan, men en by i Dalarna blir startpunkten för hennes comeback efter fängelseåren. Hon står utan jobb, dottern bor i fosterhem, hon behöver gömma sig från sitt våldsamma ex och hon måste lära sig hur samhället fungerar på nytt. Och vad har folk på sig nu för tiden – det måste hon utforska på gågatan i Mora.
– Jag vill ha en person med ett bagage som försöker hitta in i en vardag och gemenskap. Då kände jag det där pirret som man måste känna först, när man ska börja skriva en ny bok. Ingrid funderar mycket på vem ska jag vara nu, vem är jag, vad vill jag och vad ska jag göra med mitt liv.
En medelåldersgrej?
Lockelsen i börja om-tanken bottnar kanske i henne själv, funderar hon:
– Jag tror att det kan ha med någon medelåldersgrej hos mig att göra också. Man har det liv man har, det blev det det blev. Jag är jättenöjd med mitt liv, men jag tror ändå att man tänker att ”tänk om jag skulle flytta till Afrika”, vad skulle hända då, vem skulle jag bli?
Genom huvudpersonen Magdalena i Hagforsserien kunde Ninni utforska en egen tanke om att flytta tillbaka till Hagfors:
– Hon blev som ett låtsasliv. Lite så kanske det är nu också; är Ingrid en ny sån här lekkamrat, om att börja om?
”Så mycket att bestämma”
Nya boken innebär också en omstart för författaren. Efter sju böcker i Hagforsserien lämnar hon Värmland bakom sig. Våmhus socken, en rad små byar mellan Mora och Orsa, är geografin hon nu utforskar och väver ett nytt litterärt universum i.
– Jag tycker att det har varit väldigt roligt att skriva den här boken, men det tog mycket längre tid att skriva den än en vanlig Hagforsbok, så vi fick skjuta upp den. Den skulle ha kommit i september redan, men jag kände att jag inte hann. Det är så mycket man ska bestämma, med miljöer, karaktärer och relationer. Det tog mycket längre tid, men det var kul att få den tiden och ta steget att byta spår. Det var verkligen lustfyllt att skriva.
Leker med schablonerna
Resultatet blir en driven roman om den före detta polisen som startar eget som privatspanare. Första uppdraget: att ta reda på var den 12-årige Mattias tagit vägen.
Det visar sig finnas många hemligheter i bygden och vem som är ond, vem som är god är ofta en öppen fråga.
Jag älskar teknik, men det är väldigt tråkigt att skriva om folk som får sms, att de svarar i telefon och ser vem det är innan de svarar, och att alla vad de än jobbar med sitter vid en dator, tangentbordsknattrandet och polisarbetet där de ska följa digitala spår...
– Jag tycker om att leka med schablonerna. Och så vill jag ju att alla ska verka misstänkta på olika sätt och är det någon som inte verkar misstänkt, så ska läsaren misstänka den för att den inte verkar misstänkt! Jag försöker ta deckargenren på allvar där; jag tycker det ska vara massa villospår, men vill också leka med vår egen fantasi, säger hon och tillägger:
– Det finns inga alltigenom goda människor och ganska få alltigenom onda heller faktiskt.
Tillbaka till 80-talet
Att omstarten sker just i Dalarna är ingen slump.
– Jag har mycket släkt där, jag tillbringade mycket tid där i barndomen och min mamma bor i Mora, berättar Ninni.
I nysatsningen gör hon också en tidsresa, tillbaka till en tid då telefoner satt fast i väggen, internet inte fanns och blandband var dåtidens Spotify.
Jag orkar inte se nyheterna knappt, för jag blir så otroligt deprimerad. Det är krig och klimatkris och gängvåld och skjutningar överallt. Jag orkar inte varken ta in det eller skriva om det längre.
– För det första ville jag skriva om en huvudperson som inte var polis i ett poliskollektiv, utan mer fri, och sen ville jag komma bort från all modern teknik, som jag är jättetrött på att skriva om. Jag älskar teknik, men det är väldigt tråkigt att skriva om folk som får sms, att de svarar i telefon och ser vem det är innan de svarar, och att alla vad de än jobbar med sitter vid en dator, tangentbordsknattrandet och polisarbetet där de ska följa digitala spår... Jag kände direkt när jag tog bort allt det blir det mer sinnligt allting. Jag kände hur jag kröp omkring i buskarna och fick jord på knäna.
Flyr samtiden
Hon trivdes gott med att återvända till 80-talet:
– Jag var 11 år 1983, så jag är lite yngre än pojkarna i boken, men det kändes så lätt att bara hoppa tillbaka till den tiden och hur jag lekte. Det var en flykt. I de tidigare deckarna har jag försökt belysa olika samhällsproblem, tunga ämnen och så, men jag orkar inte med vår samtid längre. Jag orkar inte se nyheterna knappt, för jag blir så otroligt deprimerad. Det är krig och klimatkris och gängvåld och skjutningar överallt. Jag orkar inte varken ta in det eller skriva om det längre. Det var så skönt att fly tillbaka till en annan tid och leka själv. Det var ingen ljus tid på alla sätt, men som barn upplevde man ändå att man hade en framtid på ett annat sätt än man känner nu.
Värmland och Dalarna på hyllan
Helt idyllisk är 80-talsmiljön hon skriver om dock inte. Hon tar upp ämnen som kvinnomisshandel, barns utsatthet och hur det känns att inte passa in.
Minst tre böcker ska det bli om Ingrid Wolt.
– Sedan får vi se vad läsarna tycker och hur jag tycker det känns att skriva.
Vi möts digitalt och på en hylla bakom henne skymtar fyra dalahästar. Där finns också en påminnelse om Värmland: ett diplom för ett litteraturstipendium hon fick av regionen 2021.
Hon håller kontakten med sitt Värmland och att ta adjö av Hagfors litterärt frestade på.
Livrädd för att störtdyka
– Jag var livrädd för att den sista i serien skulle störtdyka och alla skulle skriva ”äntligen lägger hon ner”. Jag hade sån prestationsångest inför den sista boken, för jag ville hålla i ända in i mål. Jag hade separationsångest också. Den blev ganska tjock; det var svårt att släppa. Det är som ett helt eget universum och det har hänt så mycket och jag ville verkligen knyta ihop hela säcken. När det var gjort, kändes det vemodigt, men rätt, och då var det skönt att börja nysta på något helt nytt.
Är allt hopp ute om en åttonde Hagforsdel?
– Nej. Magdalena, Petra och Christer är ju mina låtsaskompisar. Jag tänker på dem jätteofta, så det är inte alls omöjligt att jag någon gång framöver skriver en till Hagforsbok. Det är jag nästan helt säker på att jag kommer att göra någon gång.
Tre till
Ninni Schulman om...
...att framgångsrika kvinnor som skriver deckare ofta kallas deckardrottningar:
”Det är ganska fånigt. Man skriver inte deckarkung... Vi deckardrottningar irriterade oss väldigt mycket på det för några år sedan, men ärligt talat orkar jag inte bry mig nu. Det är ett vedertaget begrepp nu och man får välja sina strider.”
...det brottsligaste hon gjort:
”Jag har kört för fort. I Grythyttan en gång. Jag kom över krönet från Hällefors och missade att jag skulle bromsa ner. Då stod det en polis där och vinkade in mig och det kostade 2000 kronor.”
...80-talsresearchen, som innehöll både läsning av tidningar från tiden och Youtube-studier av klassiska tv-programmet Hajk:
”Alsterlind gör en säckpipa av en plastkasse, en blockflöjt och ett plaströr. Jag skrattade så att tårarna bara rann. Jag visade mina barn och ”fattar ni att vi blev konstiga när vi växte upp med det här”. Men det väckte ändå någon typ av kreativitet.”