Vi måste förstå att när vi i dag talar om de stökigaste skolorna handlar det inte om att det kastas suddgummi, klottras på toaletten eller att någon enstaka elev är lite uppstudsig. Istället är det för vissa lärare en situation som inte skulle accepteras på särskilt många arbetsplatser.
När våldet ökar i samhället, återspeglas det i skolans värld. Vi har i dag skolor dit föräldrar kommer iförda skyddsväst och där elever hotar lärare till livet (Expressen 21/12 2022). Tidskriften Fokus (50-52/22) har tittat på SCB:s statistik, som baseras på Arbetsmiljöverkets undersökningar, och konstaterat att lärare i grundskolan hör till de yrkesgrupper som är mest drabbade av våld och att detta har ökat markant de senaste åren.
SVT har studerat anmälningarna till Arbetsmiljöverket två år tillbaka som visar att det bara i Stockholms län har inkommit nästan 200 rapporter om skolpersonal som utsatts för hot och våld. 80 procent av dessa anmälningar handlar om elever som utsätter vuxna i skolan. Elever drar kniv eller slåss med järnrör. Elever tar strypgrepp, bits och sparkas.
Det finns naturligtvis flera anledningar till att det ser ut så här. Den organiserade brottsligheten letar sig in i skolan, men även familjefejder och religiösa motsättningar bidrar till en våldets kultur i korridorer och klassrum vilket påverkar både barn och vuxna.
Skolminister Lotta Edholm (L) konstaterade helt riktigt att vi varit för undfallande: ”Man har gömt sig ibland bakom att det är så synd om de här eleverna som brukar våld, i stället för att se det ur våldsoffrets perspektiv” (SVT 20/12 2022).
Dödshot och våld är dock toppen på ett isberg. Därunder har vi exempelvis elever som kallar lärare för ”hora” eller som vandaliserar skolmiljön. Ännu längre ned i pyramiden har vi allt det som inte är kriminellt, men som likväl förpestar tillvaron för både lärare och andra elever. De som går in och ut ur klassrummen som de behagar, inte lyssnar på tillsägelser eller på andra sätt stör – samtidigt som de signalerar att de betraktar skolan som fullständigt oviktig.
Det finns en påtaglig risk att rapporterna från de värsta skolorna normaliserar dåligt uppförande som tidigare hade lett till starka reaktioner från vuxenvärlden. ”Vi har åtminstone inga elever som misshandlar lärarna” får aldrig bli en godtagbar ursäkt från rektorer att inte agera vid mindre förseelser.
Ett problem i dag är att det tar lång tid att klättra uppför de konsekvenstrappor som reglerar vad som skall ske när elever missköter sig. Det måste bli lättare att ta i med hårdhandskarna och Tidöavtalet är i detta avseende ett kliv framåt. En inte oviktig formulering är den om att det bör skrivas in i skollagen att rektor har ett ansvar för att upprätthålla trygghet och studiero. Det räcker nämligen inte med att vuxenvärlden får mandat att ingripa när elever missköter sig utan det bör vara ett krav.
Det är inte meningen att detta skall göra lärares tillvaro svårare. Tvärtom skall de känna att samhället står bakom dem. Genom att flytta tröskeln för vad som tolereras blir det förhoppningsvis mer tydligt vilka elever som har förbrukat sin chans att få undervisning i just det klassrummet.
När det handlar om elever som redan är fast i en kriminell livsstil krävs dock helt andra åtgärder än omplacering eller avstängning.