Ragnar Fjellborg, Kristinehamn, har avlidit vid 87 års ålder. Närmast sörjande är hustrun Lena och sonen i ett tidigare äktenskap, Björn.
Ragnar växte upp med elva syskon i Puoltsa väster om Kiruna. Hans modersmål var meänkieli, han tillhörde lantalaiset, nybyggarna i de nordliga lappmarkerna. Han gick i småskola i Kiruna och fortsatte skolgången i Kaalasluspa närmare hembyn. Ragnar hade läshuvud och tenterade in på realskolan i Kiruna.
Han fortsatte studierna i gymnasiet och sedan vid Uppsala universitet, blev läroverksadjunkt i matematik och fysik och hamnade i Karlstad, där jag lärde känna honom.
Jag hälsade på honom några gånger i Puoltsa, där han ärvt en markplätt och byggt sig en stuga. I Tammukajärvi vittjade vi hans abborrnät och i Kaalasjärvi bärgade vi siknäten. Ragnar förstod att laga härliga måltider av det naturen gett och brukade då berätta om livet i Kalix älvdal under hans barndom och längre tillbaka.
Särskilt fäste jag mig vid det öde som drabbat hans farfarsfar Henrik Fjellborg. Fattig som han var kom denne att leva utom lagens råmärken och blev beryktad rentjuv. Men han spelade också en biroll i svensk alpinism under dess pionjärtid. Som fjällförare hade han ledsagat J. A. Björling vid bestigningen av Kebnekaise 1889. Hösten 1902 råkade han i gräl med ordningsmannen i samebyn, blev skjuten i låret och dog några dagar senare i kallbrand på sjukstugan i Gällivare. ”Lapp-polisen” var Nils Nilsson Skum, den senare så berömde konstnären. Han ställdes inför rätta men frikändes: skottet hade avlossats i självförsvar.
Ragnar har skildrat händelsen i Kiruna Forskarförenings medlemsblad. Han var en gudabenådad berättare, och jag uppmanade honom att skriva sin och släktens historia. Det blev aldrig av, i stället gav systern Mary Fjällborg härom året ut boken Stenbryggan om generationerna före Henrik Fjellborg. Och hon planerar en fortsättning.
Också i Karlstad och i Kristinehamn, där Ragnar och Lena bodde de sista åren, gavs prov på samma generositet och omtanke som i Puoltsa. Ragnar var en vänsäll och behaglig man, och jag tänker med glädje på de stunder jag fått tillbringa i hans sällskap.