Thomas Stenström
Var: Nöjesfabriken, Karlstad
Publik: Slutsålt
Jag gillar när konstnärer och artister har en inarbetad identitet, både musikaliskt och visuellt. När det scendöljande skynket faller under inledande ”Forever young” uppbackad av kvällens första allsång står han där med en ”Uddevalla Dreamer”-halsduk, uppenbart stolt och präglad av sitt ursprung.
Thomas Stenström har jobbat in ett namn och en låtarsenal sedan tiotalets mitt och den sprängfyllda Mässhallen i Nöjesfabriken och lappen på luckan är ett kvitto på att han är väl värd att vara där han är 2023. En position som han smakfullt nämner i ett av de många hjärtliga mellansnacken där han ödmjukt framhåller privilegiet att få jobba med mick i handen. Snyggt! Att han uppträder i patenterad anorak och kör med en frilla som landar någonstans mellan valfri brittpoppare och Jim Carrey i ”Dum och dummare” förstärker just det där visuella och skapar viktig identitet.
Årets serier 2022: ”Dialogen och den svarta humorn, det är briljant!”Det har ibland pratats om att Håkan Hellström är en fattigmansversion av Bob Dylan och att Stenström i sin tur är en fattigmansdito av Håkan. Det där kan vi begrava, en alldeles för banal analys även om det är bekvämt att dra paralleller mellan de två västkustbördiga artister som kommer från samma dialektpool och verkar inom den svenska popsfären. Det vore väl konstigt om det inte fanns vissa likheter?
Dagens Thomas Stenström står på egna ben och att det finns drag av både The Clash, Thåström, Hurula och att han tolkar den store Bruce Springsteen via ”Väntar på en solig dag” lägger inte en skugga över det egna artisteriet. Att leva är att inspireras och bygga på andras gärningar för att sedan utvecklas på det egna planet.
Kvällen går att dela upp i två delar. En bra och en riktigt bra. Det börjar lite trevande, inte segt, men med för många semiballader och låtar som hamnar i ett homogent Stenström-land.
Stenström glimrar och det klaviatur-spetsade bandet än mer och trots allsång på omåttligt populära ”Ser du månen där du är ikväll? (Tillsammans igen)” och den allmänna trivseln saknas den finess som tänder elden. Men så kommer den igenkänningsstarka textraden: ”Skolgårdens grus mot mina händer” när han solo börjar byggandet av ”Elvis. Einstein och jag”. Han berättar, förför, inkluderar och bygger allsång. Sen kommer en publikfriande trumpet, en slags signal för att lägga sista pusselbiten och åter ge plats för bandet som storslaget tar låten i mål.
! Jag älskar när Karlstads livescen lever och man läser utsålt hos biljettförsäljarna.
? Det är för mig obegripligt att överskattade ”Slå mig hårt i ansiktet” fortfarande är Stenströms självklara associationslåt när han har så många fina dängor i sin katalog.
Resten att spelningen blir en ren uppvisning med Jimmy Åkesson-kängan ”Luffareblod” och kvällens i särklass bästa låt ”Det är inte lätt att leva” som Tossebergsklättar i setet. Oavsett var den där Stenström sätter ner foten tycks han lämna avtryck – ett tecken på konstnärlig framgång och integritet.