Cancelkulturen är högljudd och aggressiv, men den är innehållslös. Den som inte backar för den första salvan av hot och krav kommer snart att inse att det inte var så farligt alls faktiskt, skriver Daniel Persson.
Det verkar råda en allmänt delad uppfattning att 2022 var ett riktigt skräpår. Och det är förstås huvudsakligen sant, det är inte ett omdöme utan anledning. Rysslands vidriga krig mot alla aspekter av det ukrainska livet är en hänsynslös avart av mänskligt beteende och förtjänar att trona över allt annat.
Men det har ju hänt annat också. Somligt som till och med har potential att bli epokgörande i positiv mening. 2022 kan ha varit året då vänsterns cancelkultur slutligen förpassades till den historiens sophög där den hör hemma.
Det är svårt att tro, kriget gör att tidsuppfattningen har blivit skev, men det var i februari i fjol som vänstern, berusad av sina egna framgångar, beslutade sig för att ta sin största skalp någonsin. Det var dags att deplattformera komikern och poddcastaren Joe Rogan.
2021 kunde Rogan slutligen krönas till obestridd kung av podcastvärlden. Hans intervjupodd The Joe Rogan Experience blev exklusiv för Spotify i en affär som ryktades ge Rogan 100 miljoner dollar. I somras kom uppgifter om att summan snarare var omkring 200 miljoner dollar. Astronomiska summor. Men Rogans podd är också större än allt och alla andra.
Ändå verkade inte vänstern ha tvekat att gå till attack. Startskottet kom i form av kritik från ett par läkare om att Rogan spred desinformation om Covid-19. Genast var spelet igång. Covid-kritiken följdes av ett klipp där Rogans användningar av N-ordet klippts ihop och inte minst tagits ur kontext. Det skulle kunna få vem som helst deplattformerad. Ändå klarade sig Rogan.
Det som gör detta till en så upplyftande historia är att den inte är ensam i sitt slag. Den följde på en liknande händelse i slutet av 2021. Strömningstjänsten Netflix ansattes hårt av vänstern som ville att komikern Dave Chapelles senaste special skulle tas bort från plattformen. Det hölls protester, Netflix egna anställda protesterade utanför kontoret. Vd Reed Hastings tog det dock förhållandevis lugnt i så måtto att han vägrade att vika en tum angående Dave Chappelle.
Hastings gick till och med så långt att han uppmanade anställda att fundera över om de verkligen ville arbeta hos Netflix om de inte klarade av att företaget tillhandahåller underhållning som de inte håller med om. En utmärkt inställning och en behövlig knäpp på vänsternäsan.
För vad båda dessa händelser har visat är att vänstern är skojarna som lurar kejsaren att de har kläder som korkade människor inte kan se. Om man bara ignorerar de högljudda kraven så dör alltsammans ut tämligen snabbt. Varken Spotifys eller Netflixs affärer förefaller ha tagit skada av det inträffade.
Visst, gubbrockaren Neil Young lämnade Spotify efter att ha ställt ultimatumet antingen Rogan eller Young. Tråkigt för en del lyssnare men en fjärt i världsrymden i sammanhanget. Vem minns ens längre herr Youngs självförhärligande och totalitära anspråk? Ingen.
Cancelkulturen är högljudd och aggressiv, men den är innehållslös. Den som inte backar för den första salvan av hot och krav kommer snart att inse att det inte var så farligt alls faktiskt. Det blåser över och det förhållandevis kvickt. Förhoppningsvis är detta en läxa som många ledare för exempelvis företag och universitet tar till sig.
Man behöver inte böja sig för den högljudda minoriteten. Affärerna blir inte lidande av att vägra spela med i extremisternas spel. Vanligt folk står nämligen sällan på de extremas sida. Beviset finns där. Chappelle går fortfarande att se på Netflix och det går ännu att höra Rogan på Spotify. Det gör ändå 2022 till ett delvis hyggligt år.
Daniel Persson
Politisk redaktör, Norrbottens-Kuriren