Memorial sätter människan främst och i centrum: Människans frihet, värdighet och själva livet i motsats till idén att staten är allt och människan bara ett viljelöst verktyg, skriver Johan Söderström.
Den norska Nobelpriskommitténs fokus på Östeuropa säger något om tillståndet för mänskliga fri- och rättigheter i vårt närområde. I år delas nämligen Nobels fredspris mellan den ryska människorättsorganisationen Memorial, den vitryske människorättskämpen Ales Bjaljatski och Centret för fri- och rättigheter i Ukraina.
Förra årets pristagare Dmitrij Muratov – tidigare chefredaktör för Novaja Gazeta – och årets dito länkas för övrigt samman med en tredje rysk pristagare i samma kategori, kärnfysikern och dissidenten Andrej Sacharov, som tilldelades priset 1975 och var en av grundarna till Memorial. Muratov ägnade en stor del av sitt tacktal 2021 åt Memorial och Andrej Sacharov.
Sacharov påtalade – när det Kalla kriget var som kallast – att tankefrihet och mänskliga rättigheter är lika viktiga för att hindra nationer att starta krig mot varandra som kärnvapenmakternas terrorbalans: ”En stat som missbrukar mänskliga rättigheter på hemmaplan kommer alltid att utgöra ett hot mot omvärlden”.
Med årets pris belyser Nobelpriskommittén denna koppling, vilket i fallet Ryssland framstår som extra tydlig. Övergreppen mot den egna befolkningen går hand i hand med ett aggressivt agerande gentemot omvärlden och drömmar om ett återupprättande av Sovjetunionen. Först det korta kriget i Sydossetien, Georgien år 2008, sedan ockupationen av ”de gröna männen” på Krim 2014 och så ödesdagen 24 februari i år när invasionen av Ukraina inleddes.
Memorials idéer är rakt motsatta till den propaganda som sprids av makten i Kreml. Memorial sätter människan främst och i centrum: Människans frihet, värdighet och själva livet i motsats till idén att staten är allt och människan bara ett viljelöst verktyg.
Memorial växte fram under det sena 1980-talets period av Glasnost och Perestrojka i det sönderfallande Sovjetunionen och har arbetat för att leda in Ryssland på en demokratisk väg. Organisationen har dubbla uppdrag: att för det första lyfta fram brotten under Stalineran och för det andra kämpa för mänskliga rättigheter inom det forna Sovjetunionen.
Man har gjort och fortsätter göra enastående insatser för att just lyfta fram Stalinerans brott i trots mot maktens tilltagande historierevisionism. Även de mörkaste kapitlen av den sovjetiska historien ska göras begripliga för allmänheten. Memorial har byggt upp en mycket omfattande dokumentation och arkiv med donerade föremål från människor som suttit i fångläger, men har det senaste decenniet fått allt svårare att fullfölja sitt uppdrag.
År 2013 stämplades Memorial som ”utländsk agent”. Den 28 december förra året beslutade Högsta domstolen i Ryssland att ”likvidera” organisationen. Statsåklagarens motivering är mycket talande ”Memorial skapar en falsk bild av Sovjetunionen som en terroriststat. Varför skulle vi, ättlingar till segrarna, stillatigande se på försök att rehabilitera förrädare av fosterlandet och nazikollaboratörer. Det får oss att ångra det förflutna Sovjetunionen, istället för att hylla dess härliga historia”.
I några få meningar åskådliggörs den historierevisionism och aggressiva revanschism som präglar den ryska propagandan.
Memorials sammanbindande av nutid och dåtid och arbete för gränslösa, universella mänskliga rättigheter är antitesen till Kremls imperiedrömmande och nationella historierevisionism.
Jan Ratjinskij fick representera Memorial i Oslo. Han konstaterade i sin Nobelföreläsning att det ”ryska samhället inte hade kraft nog att bryta traditionen med statligt våld” efter övergången från Sovjetunionen till Ryssland.
Konsekvenserna av att inte göra upp med sitt förflutna och välja en annan väg påminns vi om varje dag i krigets Ukraina.
Johan Söderström
Tidigare ledarskribent inom högerpressen