Förra året gjorde värmländske regissören Jonas Österberg Nilsson teater av Andrées spektakulära, men misslyckade polarfärd.
Nu tar han sig an världens kanske mest kända mord. I slutet av januari har dramat Julius Caesar premiär på Uppsala stadsteater.
– Jag kan ibland tänka att Shakespeare har gett oss det här dramat som ett slags varningens testamente. Se upp nu!
1599 skrev Shakespeare dramat om den romerske giganten, som levde 100 till 44 före Kristus, men när Jonas Österberg Nilsson regisserar blir det inga marmorpelare och inga togor på scenen.
– Det blir det verkligen inte. Vi gör en uppsättning som är helt i samtida klädsel. Vi kommer inte att påstå att handlingen utspelar sig i Rosenbad eller Vita huset, men alla kommer att ha samtida parlamentariska kostymer, slipsar och den typen av kläder. Vi kommer absolut att röra oss i ett samtida uttryck, säger han.
Nutida uttryck
Han tar fasta på maktspelet och det eviga i pjäsen och tror att nutidsmänniskan uppfattar det lättare om de visas i nutida uttryck.
– Hur skapar vi största möjliga förståelse för det här dramats skeende? Om vi har togor och marmorscenografi kan det skapa väldigt stor distans; som att vi tittar på ett sagolandskap vi inte har nån som helst koppling till. Hur ska vi då kunna tränga oss in i vad det här betyder på riktigt?
Många frågor som tas upp har bäring rakt in i nutiden.
”Enorm sprängkraft”
– Den här pjäsen har under lång tid använts i politiska syften, i synnerhet i nationer som har haft stort politiskt kaos och där korruption har rått. 1937 gjorde Orson Welles en uppsättning som mycket starkt handlade om Italien och Mussolini. Senare har även gjorts gestaltningar där Caesar föreställt Thatcher, Gorbatjov, de Gaulle och 2017 gjordes en uppsättning i Central Park där man skildrade honom som Donald Trump. Man ser vilken enorm sprängkraft den här pjäsen har, i synnerhet i länder och tider när det råder ett slags parlamentariskt kaos.
Den har inte spelats särskilt ofta i Sverige.
– Det här kanske är den 11:e professionella uppsättningen i Sverige totalt sett. Den översattes kring 1816, men hade inte premiär förrän på 1880-talet. Sedan dess spelades den mest under åren kring andra världskriget. Jag tror att det hör ihop med att när ett land befinner sig i något slags kaos, brytpunkter, där samhället står och gungar - då är den här pjäsen väldigt intressant att ta till.
Är det så läget är i Sverige idag - att det står och gungar?
– Jag kanske har svårt att se att den här tiden är något annat än en orostid. Vi har bekanta som har kopplingar till Ukraina, vi har nonchalansen inför klimatkatastrofen vi försätter oss själva i, populismen får ta allt större plats. Vi lever i en extrem tid, även om vi förnekar det. Vi står också i något slags brytpunkt där vi får mer och mer polemiska och extrema åsikter som dominerar debatten och ser hur opinionen svänger än hit, än dit.
Vartenda litet skeende, varenda liten scen är rent akut. Det står mycket på spel för varje karaktär i varje scen och det finns nästan inga vilopunkter.
Varningens testamente
Han berättar att flera Shakespearepjäser diskuteras, men:
– ...det är klart att vi måste göra den här! Jag kan ibland tänka att Shakespeare har gett oss det här dramat som ett slags varningens testamente. Se upp nu!
Härskare skapas och stoppas
Dramat Julius Caesar handlar heller inte bara om Julius Caesar, utan skildrar många karaktärer och många vändningar.
– Det är inte bara en persons väg till kronan eller lagerkransen, utan det handlar om nätverket kring, vilka det är som skapar en härskare och vilka som vill motverka en härskare.
Därtill är det inte bara maktpersonen Caesar som Shakespeare berättar om i sin pjäs, utan också den privata Caesar.
Mikro och makro
– Det är mikrokosmos och makrokosmos hela tiden. Vi skildrar hela tiden för- och nackdelar, en persons komplexitet, och det gäller alla roller. Alla i pjäsen anser sig spela en avgörande roll för att få landet på fötter och det gäller ju alla idag också. Även de man kan tycka har mest tomtar på loftet tycker med stor emfas att det är alla andra som inte förstår.
Han framhåller hur skickligt skriven pjäsen är och hur dramatisk den är, hela vägen.
– Vartenda litet skeende, varenda liten scen är rent akut. Det står mycket på spel för varje karaktär i varje scen och det finns nästan inga vilopunkter.
Tyrann eller inte
Shakespeare väljer dessutom en dramatisk kurva som Jonas beskriver som ytterst ovanlig:
– Den absoluta vändpunkten sker i mitten av pjäsen. Julius Caesar som är titelrollen dödas i mitten och därefter är han inte med. Istället får vi se efterspelet, vad som händer med dem som genomförde mordet. Kan de inför folket rättfärdiga mordet? De säger att han skulle blivit en tyrann, vi gjorde så här för att vi ville rädda er från en tyrann.
Extrema händelser
Också Jonas Österberg Nilssons stora satsning 2021, De förlorade hjältarnas land, (som för övrigt får nypremiär i vår) handlar om en historisk händelse.
Är det en slump, eller har du en förkärlek för att skildra historia?
– Jag trodde inte jag hade det, men det verkar nästan så. Jag är intresserad av extrema händelser. Och dessa tänker jag ofta äger rum i en brytpunkt mellan en tid och en annan. Så tänker jag att pjäsen om ingenjör Andrée också var. De stod precis inför 1900-talet, de hade inte kunskapen de behövde, men de chansade och de skrev historia trots att de gjorde det genom att bli martyrer på ett sätt. Är Caesar martyr, kan man fråga sig då, eftersom frågan aldrig blir besvarad, om han var en tyrann.
Jonas själv duckar den frågan:
Makten förändras
– Det gör Shakespeare så bra, han svarar inte på den frågan. Det är det som gör det intressant. Det hade inte varit lika intressant om vi bestämt oss för att skildra en diktators väg och att man befriar ett folk från en diktator. Det hade blivit en platt historia. Nu vet vi ju inte om konspiratörerna gjorde rätt, eller om det var de som var härskarlystna själva, blev berusade av makten och lät sig korrumperas.
En regissör har också makt. Har arbetet med maktspelet kring Caesar förändrat dig som chef?
– Det vet jag inte riktigt om det har. Det jag tycker är så intressant med pjäsen är att den inte förhåller sig till makt som något abstrakt. Ofta när vi pratar om makt blir det ett rätt abstrakt begrepp, eftersom makt är något som är i föränderlighet hela tiden. Likväl som en regissör skulle kunna köra över en ensemble, skulle en ensemble också kunna sluka en regissör väldigt lätt. Inget av det ska ske, det handlar om en symbios. Jag som arbetsledare har ett stort ansvar, men målet är att vi ska samverka. Vi är alla nödvändiga för varandra och för uppsättningen.