100-åringarnas bästa relationstips: Inse att du inte är det viktigaste på jorden

De möttes när de var 25 år. Nu är de 100 men kärleken är lika stark nu som då.

– Jag föll för Ingvar för han fick mig att skratta, berättar Ing-Marie Wahlqvist.

I år har de firat sin 71-åriga bröllopsdag och den 17 september hade de ett stort gemensamt 200-årskalas på Stadshotellet i Karlstad.

– Jag fyller år den 31 augusti och Ingvar fyller den 11 oktober så vi hade kalaset mitt emellan våra födelsedagar, förklarar Ing-Marie.

De träffades i Hjo två år efter andra världskrigets slut dit båda flyttat för jobbets skull. Ing-Marie var receptarie på Apoteket och Ingvar arbetade på landsfiskalskontoret.

På Rosells pensionat serverades det dagliga måltider för ensamstående.

– Vi upptäckte varandra nästan direkt när vi började äta där. Han var snäll och glad och vi trivdes ihop.

Det har de fortsatt med hela livet, i både med- och motgång.

– Man ska inte ta det för allvarligt, man måste finna sig i situationen, lite som den grekiske filosofen Epiktetos beskriver det i Handbok i livets konst. Ingvar och jag läste den tillsammans i början.

Ing-Marie är uppväxt i Vänersborg och Ingvar i Vara. Sommarjobb och en väns pappa inspirerade till utbildningar och jobb de båda trivts utmärkt med, på länsstyrelser och apotek på olika platser.

– Jag är en utpräglad byråkrat, slår Ingvar fast och ser glad och stolt ut när Ing-Marie lockat ner honom från övervåningen. Det är fotbolls-VM på tv och han lämnar ogärna en match.

– Jag fick sommarjobb på landsfiskalskontoret i Vara, läste statskunskap i både Stockholm och Göteborg sedan fick jag anställning på länsstyrelsen i Mariestad, därefter har jag arbetet i Linköping, Visby och Karlstad, berättar Ingvar.

Ing-Maries bästa väns pappa var apotekare.

– Han sa: "Varför läser du inte till apotekare?". Då utbildade jag mig till farmacie kandidat som är lika med receptarie. Det är det bästa jag har kunnat göra, säger hon.

De förlovade sig 1950 och gifte sig på pingstafton året därpå i Mariefreds kyrka.

1953 flyttade de till Gotland och Visby när Ingvar fick anställning på länsstyrelsen där han bland annat ansvarade för strandrätten.

– En dag blev jag uppringd av en man som sade att "detta är byråchef Olof Palme". Han ville också bo på Gotland och det gick bra, han fick dispens från strandrätten.

Ing-Marie trivdes bra på apoteket i Visby.

– Det är de finaste tio åren. Vi bodde i en lägenhet precis vid Almedalen, säger Ing-Marie och Ingvar fortsätter:

– En sån vacker bostad får vi aldrig mer, vi hade utsikt över kruttornet och havet.

Huset är levande i minnet men det finns också på en tavla på väggen bredvid.

– Där bodde vi, säger de och pekar på vyn över Almedalen.

Gotland var inte bara jobb, där fick de många vänner för livet och som de fortfarande har kontakt med. De blev också introducerade i Västgöta gille, något de fortsatt med efter flytten till Karlstad.

Så ofta de kunde var de ute i naturen.

– Ingvar tittade på fåglar och jag på växter.

Vilket var ert favoritställe på ön?

– Norra Gotland och Sudret. Efter att vi flyttat från ön hyrde vi stuga i Fröjel under många somrar. Det första stället vi åkte till när vi kom dit var Närsholmen, en stor vid slätt som ser ut som en savann med mycket fågel, säger Ing-Marie.

1963 bröt det upp från ön de älskar.

– Det kändes som det var meningen att vi skulle flytta, säger Ing-Marie.

Föräldrarna började bli äldre, både Ing-Marie och Ingvar fick nya chefer samtidigt som hyresvärden ville ha hela huset själv.

Nu har de bott i Karlstad i 59 år och känner sig som värmlänningar – och västgötar, men det är ingen tvekan om vilken landsända som väger tyngst.

– Det kändes väldigt bra att flytta hit. Det som gjorde mycket till att vi kom att trivas var Västgöta gille, berättar Ing-Marie som under en tioårsperiod var förplägare på gillet.

1976 flyttade de in i tvåvåningsradhuset granne med Klarälven.

– Vi var de första som flyttade hit till området och nu är det bara vi och vår granne i samma länga som bott här från början, berättar de.

De gillar sitt hus och klarar sig själva med det mesta.

– Vi har städhjälp var fjärde vecka och nu tar vi hjälp av Veteranpoolen med trädgården och snöskottning, berättar de.

Ingen i deras familjer har uppnått samma höga ålder.

– Men min pappa blev 92 och det var mycket på den tiden, säger Ing-Marie.

Hennes mamma gick bort alldeles för tidigt, när Ing-Marie var 2,5 år och hon blir fortfarande rörd när hon berättar om det.

– Hon dog när hon var 27 år och lämnade pappa ensam med mig och min bror som var ett år äldre.

Pappan var anställd på Ivar Kreugers tändsticksfabrik och sågverk i Vänersborg.

– Vi hade husföreståndarinnor men när jag var elva år var han ute och jagade och mötte en bonddotter som hette Mariana. Hon blev min styvmor och det var lycka. Hon var snäll och det kunde inte ha varit bättre, sedan gick Kreuger och kraschade och det blev synd om pappa igen. Så småningom övertog han sågverket och blev sågverksdirektör.

Ing-Marie är intresserad av matlagning men hon har inget recept på hur man uppnår hög ålder. Hon anser att Ingvar och hon levt som de flesta.

– Vi tycker båda om kött och har druckit vin då och då men nu blir det mera grönsaker. Däremot har vi varit ute och promenerat varje dag oavsett väder, vardagar som söndagar. Efter pensioneringen blev det ännu mer.

Nu har de dragit ner på takten, iallafall lite.

– Har vi ett ärende på stan får det bli promenaden, det är ungefär vad vi orkar med. Tidigare har vi rest mycket och besökt alla världsdelar förutom Nordamerika, säger hon.

Under hela intervjun spelar radion klassisk musik.

– Vi har haft konsertabonnemang fram till i år men nu har vi sagt att vi går om det är något väldigt intressant, säger hon.

Vad är det viktigaste för att hålla ihop en relation?

– Att man inser att man inte är det viktigaste på jorden. Att man är en liten fjuttig människa som måste anpassa sig och sedan att man har något sånär lika intressen – och att man är nyfiken överhuvudtaget.

Är ni det?

– Jag är det, men Ingvar har blivit mer tveksam. Jag vill fortfarande träffa nya människor och tycker att det är roligt för det mesta.

Julen kommer de att fira i lugn och ro.